När jag beger mig till Bonniers konsthall för att se Peter Geschwinds stora utställning ”After Image” (Efterbild), känner jag ett stråk av sorg. Vi är konstnärskollegor ur samma generation och debuterade ungefär samtidigt och vi var bekanta och deltog i samma utställning en gång. Men nu är han borta. Det slår mig att detsamma gäller Katarina Norling som just nu ägnas en stor retrospektiv på Norrköpings konstmuseum. Och det finns beröringspunkter mellan konstnärskapen. De är båda sprungna ut de möjligheter som postmodernismen erbjöd. Ytan kunde få vara innehåll utan att för den skull vara ytlig.
Om Katarina Norling gav sig hän åt falska ädelstenar och snäckor hämtade ur ett flickrum med dova undertoner, så hämtade Peter Geschwind näring i meckandet med maskiner, musik, film och ljus. Jag tänker på den experimentlåda med elektronik en del av oss fick i lagom ålder, och också på trollerilådan som erbjöd fantastiska möjligheter till att låta skenet bedra.
Installationerna på Bonniers konsthall bygger främst på ljuseffekter, på hur objekt kan lyftas fram i mörkret genom belysning och skapa illusioner av rörelse och fritt svävande. Det är fråga om effektsökeri i ordets egentliga icke-värderande betydelse. Ljudläggningen är också viktig men har främst funktionen att understödja de visuella effekterna. Stolar framträder fritt hängande i stroboskopbelysning, popcorn evighetspoppar, bokstäverna N och U glimtar till så att NU lustigt nog blir till efterbilden NU, det vill säga DÅ.
Bäst tycker jag att den stora installationen Haunted House. A Trailer (2019) fungerar där vi besökare får träda in i en scenografi eller ett blixtrande landskap av effekter där det finns ett tydligt stråk av obehag som vore det en övergiven brottsplats. Peter Geschwind kallade sina verk för ”verklighetsanimationer” och det är just vad de är. Och den ”verklighet” som dominerar hans intressen är filmen. Så frågan om vad som verkligen är verkligt blir hängande i luften, den också.
Om man skall skriva in konstnärskapet i en tradition så är det självklart sextiotalets europeiska Noveau réalisme med Jean Tinguely i spetsen i kombination med den amerikanska popkonsten. Men man kan lägga till op-konsten och visuella om än mer stillsamma experiment av James Turrell och Amish Kapoor. Men framför allt så är det postmodernismen som är utgångspunkten för Peter Geschwinds estetik, avsiktligt eller ej.
Det understryks av att utställningen avslutas med en korridor fylld av verktyg, arbetsmaterial med mera, som använts för att bygga utställningen. Man kan förstå hela ”After Image” som en enda stor dekonstruktion av en filmupplevelse där alla element från en hammare som använts till att bygga biografen via ett popcorns poppande till ett svävande tält tilldelas samma värde i ett löst sammanfogat och föränderligt, levande pussel.
Intressant och lustigt nog så undviker katalogförfattarna begreppet postmodernism trots att konstnärskapet, och de flesta av artikelförfattarna, har sina rötter där, tänker jag på vägen hem och känner mig en aning lättsinnig, det vill säga lätt till sinnet. Det är väl just vad som präglar Peter Geschwinds konstnärskap, lätthet och sinnlighet.
Andreas Gedin
Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 15 februari – 2 april 2023
