Paweł Althamers utställning I (am) är konstnärens första separatutställning i Norden. Det är frågan om ett omfattande retrospektiv med verk från tre årtionden i de forna tennissalarna på den översta våningen i HAM, Helsingfors konstmuseum. Betoningen ligger på skulpturala självporträtt, men även filmer och scenografiskt laddade installationer. De ärliga och sårbara självporträtten visar hur Althamer ständigt söker sig själv och efter ytterligare mening; i mystiken, i människorelationer samt genom att töja på medvetandet med hjälp av droger.
En rutschbaneskulptur mitt i utställningen liknar mest en predikstol men är populär bland barn. Bredvid står konstnären avbildad i trä likt en nutida Kristusfigur. Många av Althamers genombrottsverk finns med, såsom en dokumentation av ljuskonstverket som han organiserade strax efter milleniumskiftet tillsammans med sina grannar i ett arbetarhöghus i Warszawa. I projektet deltog över hundra familjer med att tända och släcka lamporna i sina hem enligt Althamers koreografi. Under 20 minuter förvandlades höghuset till en jättelik digital millenium-klocka.
En krigare i guld med hjälm, portfölj, samt slalompjäxor på fötterna möter mig i trappuppgången. Detta är en svulstig rest från hans samhälleliga konstprojekt från 2008, då handlade det om guldbussresor med sina Warszawa-förortsgrannar till Bryssel och Mali. Althamer töjer ut utställningsrummet och ändrar på traditionella ramar; en guldbuss kör också med barn och ungdomar under denna utställning till slumförorten Jakobacka. I galleriutrymmet på nedre våningen visas en större samling vita och seniga plastkroppar, likt vandrande dödsmasker, ursprungligen gjorda för Guggenheim i Berlin.
Med finns även ett helt nytt socialt verk enkom gjort för Helsingfors där Althamer driver leken och processen som metod allt längre. Den ena båghallen fylls av ett totalt vitdraperat rum, dit publiken stiger in under tystnad iklädda vita overaller, utan sina mobiltelefoner. Althamer har jämfört sitt nya verk med bastun och dess renande verkan för kropp och sinne. Han vill tydligen rensa våra sinnen och tankar från det nutida retningsflödet.
Men jag upplever det mest som framkrystat och ansträngt; jag svårt att hitta en avkopplande retreatstämning eller uppleva att jag skulle smälta in i omgivningen. Hallen är för stor för att forma en tät stämning, och det är kallt att ligga på madrasserna på golvet. Absurdheten i det hela träder dock väl fram; att vi måste spöka ut oss på detta sätt för att erinra hur frånkopplade vi är från varandra och tillvaron.
Camilla Granbacka
Foto: Jens Ziehe, Maija Toivanen. HAM, Eteläinen Rautatiekatu 8, Helsingfors. Utställningen pågår 29 mars – 8 september 2019
