Oavsett om själva dansen manifesteras kollektivt eller som en individuell handling kan den ta sig en mängd olika uttryck. Från rituella danser till klassisk balett via ravepartyn, folk- och sällskapsdanser speglar dansens alla former sin tid, samtidigt som den visar vad som är möjligt i ett samhälle. Vem och vilkas kroppar som tillåts att ta plats på en scen eller i ett annat offentligt sammanhang.
Alla de rörelser som dansen består av kan få en politisk betydelse beroende på sammanhanget. För när en gest eller en pose tas upp i en koreografi förtydligas eller renodlas den på olika sätt, som upprepning eller utförd i ett helt annat tempo än hur rörelsen utförs utanför scenrummet.
Ett dansgolv kan därför ibland lika mycket utgöra en scen eller en catwalk som någonting annat. En plats där olika kroppar bokstavligen möts och tar plats, där identiteter formuleras, testas och utmanas i ett förhoppningsvis tillåtande sammanhang. Det gör också dansgolvet till en lockande och för andra kanske en mer skrämmande arena. Tänk bara på alla de restriktioner som funnits och som ännu finns kring offentliga danstillställningar.
Dans kan vara politiskt explosiv och en del av en handling mot rådande normer och kroppsliga ideal. Det menar i alla fall den berlinbaserade konstnärsduon Pauline Boudry och Renate Lorenz som tillsammans med curatorn Övül Ö. Durmusoglu sammanfört två av sina tidigare videoinstallationer ”(No) Time” och ”Moving Backwards” på Tensta konsthall. En version av den senare visades i den schweiziska paviljongen på Venedigbiennalen 2019.
På Tensta konsthall blir den nya presentationen ett övertygande argument för dansens subversiva kraft – och för att det är möjligt att ställa ut en rörelse. Jag läser nämligen utställningens titel ”Porträtt av en rörelse” som både ett porträtt av just kroppar i rörelse, men lika mycket som ett porträtt av en livaktig och mångfacetterad queer-rörelse. Videoinstallationerna är dessutom fyllda med referenser till streetdance, dancehall, postmodern dans, voguing och dragperformance.
I ”(No) Time” möter vi fyra dansare eller aktörer som gör entré genom ett par skjutdörrar. Till ett dansant soundtrack (med bland andra Aérea Negrots “It´s lover, love (Philip Bader remix) och rRoxymore “Forward Flamingo”) testar de var och en eller tillsammans olika tempon och kombinationer. Greppet att flytta ut delar av den filmade scenografin i utställningsrummet gör också att min blick skärps när nerhissade persienner både döljer och framhäver det som sker i videon.
Även i ”Moving Backwards” är tidsaspekten och rörelserna riktade såväl framåt som bakåt. Både i koreografin, klipptekniken och i de felriktade skor som dansarna använder. Och just skorna refererar direkt till den metod som kurdiska gerillakvinnor använde för att skapa spår i snön. Spår som gjorde att det såg ut som de hade rört sig i helt motsatt riktning. Nu hänger skorna som används i filmen på några uppspända linor precis vid ingången till utställningen. Precis som i ”(No) Time” sätter den valda musiken en speciell stämning. I det här fallet en dansgolvsanpassad remix av Hard Tons ”Food of Love”.
Större delen av konsthallen är nedsläckt och ligger i ett lite både ruffigt och fantasieggande mörker, vilket får det blanka och svarta dansgolvet som placerats mellan de båda videoväggarna att glänsa lite extra. Det binder ihop de båda videoverken som visas i en loop på ca trekvart där själva övergången med sitt blixtrande ljusspel på ett effektivt sätt fokuserar på det blanka dansgolvet. Som en hyllning till en plats där så mycket kan hända är det svårt att tänka sig något mer passande. Det skulle i så fall vara när dansgolvet verkligen används som ett dansgolv.
Thomas Olsson
Tensta konsthall, Taxingegränd 10, Tensta. Pågår 18 mars – 20 augusti 2023
