För något år sedan skrev Oskar Hult fint på Kunstkritikk om den äldre kollegan Eddie Figge (1904-2003). Hon, den fantastiska rymdmålaren, som fäste både metallbitar och koppartrådar på sina upplösta oljor. Jag vet inte om det är anledningen till att det på några av Hults egna nya målningar hos Anna Bohman sitter olika föremål, som modelltåg eller andra mindre målningar.
Annars är det lätt att se hur Figge kan ha fungerat som inspiration till Hult. Hon arbetade i sitt måleri med resor i färgrymden, med bilder tänkta att ha färdats lång väg och som tagit med sig intryck under tiden. Samma sak hos Hult. För mig ger hans avlånga format associationer till bilars backspeglar. Reflekterade bildytor som hämtar sitt uttryck, så att säga, bakifrån och inifrån, och från den närmsta konsthistorien.
Spröda linjer och atmosfäriska sjok, kvistar och blommor, samt antydda rumsbildningar uppträder och upplöses om vartannat. Alltsammans liksom tillfälligt och lite tillbakahållet, på ett anspråkslöst och mycket tilltalande sätt. En målning säger något annat än den som hänger strax intill, även om båda använder samma språk och talar om liknande saker.
”Motivet har sjunkit in i materialet … är sedan länge utom räckhåll.” Så skriver Hult om Figge, men det kunde lika gärna gälla hans egna bilder. Det är som att målningen både avbildar något specifikt och prövar sig fram med motivet. Kanske är det först och främst sig själv målningen föreställer?
Det Hult vill berätta – det han vill måla – går aldrig riktigt att få fatt i. Samtidigt är det just detta undflyende förhållande han gestaltar så övertygande. Som att han börjar om med varje nytt verk. Och det är tillräckligt.
Magnus Bons
Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B. Utställningen pågår 23 mars – 29 april 2023
