Frida Orupabo arbetar idogt med att befria och komplicera bilden av svartas liv ur historiens skuggor och digitala hierarkier. Både i skulptur, kollageflöden på nätet under namnet #nemiepeba, och som här på Galerie Nordenhake, i fysiska kollageverk.
Kollagen består av funna fotografier av svarta kvinnor vars kroppar satts samman dels av exempelvis avfotograferade renässansmålningar, dels av vad jag uppfattar som rester. Delar av det i en bild som inte framträder mer än som svärta eller kornighet. I kollagen framträder stramt förvridna kvinnofigurer, med oftast, men inte alltid, intakta ansikten. Deformeringen och kropparnas näst intill naturliga storlek för tanken till Francis Bacon och till motivet av kroppen som slagfält. Här finns införlivade fragment av målningar med motiv av Judith och Lucretia vars öden beseglades av våldtäkt och död.
Det tjocka fotopapperet har nitats ihop i lager, ibland dolt och ibland redovisat och ofta är lagren en förutsättning för formen, som sjoken av hår i Woman head/long hair eller klänningen i Girl with pillow. Nitarna för tanken till sprattelgubbar i papp, men det finns inget snöre att dra i, inget att styra figuren med. Kollagen blir ett slags skuggspel där okränkbarhet trotsar våldet i bilderna och framträder mot en tankeväckande vit bakgrund. Orupabo har skurit isär och satt ihop igen, för att vi ska kunna se på ett nytt sätt.
I rum efter rum träder kvinnorna fram och framkallar i bild efter bild en sammansatt berättelse. Jag blir varse kraften i projektionen; det uppstår en rörelse, ett slags funkig dans mellan idealisering och utsatthet, identifiering och annanhet. Jag upplever stoltheten och smärtan, våldet i objektifieringen men också allas vårt ömsesidiga beroende. Intrycken skingrar betraktarens makt över den betraktade. Förvridningen av kvinnofigurerna speglar förvridningen av blicken.
Utställningens titel är ställd som en fråga: How fast shall we sing, och frågan, liksom verken färdas mellan konstnär och betraktare, utan alltför stort intresse av svaret. Jag tänker mig att Frida Orupabo inte är intresserad av att kontrollera betraktarens upplevelse och kan just därför så kraftfullt frambesvärja det som sker mellan konstnären, verket och betraktaren. Vi får syn på oss själva i någon annans blick.
På Anna Bohman Gallery ställer Marie-Louise Ekman ut sina målningar av ansiktslösa eller bortvända kvinnor i sakliga klänningar. Frisyrerna, skorna och de konturlinjer som följer kropparna är omisskännligt hennes. Det är som att träda in i en saga som man levt med sedan barndomen bara för att plötsligt chockeras över det faktiska innehållet. Bildspråket insisterar i sin upprepning, medan innehållet sprider humor och smärta.
”No ideas but in things”, en rad i en dikt av William Carlos Williams dyker upp i mitt huvud. Målningarna liknar list-poem; en intryckens ackumulering av bild på bild, i rad efter rad. Och här finns faktiskt Listan, en målning av objekt och orden som sakligt beskriver objekten längst ner i bild, det är bara det att tingen blöder, allt utom damen och herren i bilden blöder. I En tusendels sekund har objekten och dess tillhörande beskrivning hamnat i egna rutor som löper efter varandra som serierutor. I början följer beskrivning och bild följdriktigt varandra men allt eftersom blir bilderna mindre sakliga, både absurda och mer avslöjande.
Jag har en barnslig aversion mot text i målningar men här stör det mig alls inte. Kanske är det för att orden oftast är rena benämningar på saker och aldrig storvulna eller känslostinna. Bildernas växelverkan sinsemellan och i relation till orden skapar ett slags orkestrering. Det går att lyssna till olika delar och den sammantagna bilden samtidigt. Min aversion till text i måleri rör den låsning av tolkningen den kan bidra till, men här öppnar bilderna orden som sår och allting blöder.
Damen i röd klänning går genom utställningen bortvänd med hjärnan utanpå kroppen, synlig för alla som en hatt. I den stora målningen År 2020 har pandemin förflyttat allt som pågår utanför henne. Det isolerade livet struktureras upp som en separation mellan kroppen och dess längtan, minnen och smärta. De gånger något invaderar kroppen, som ett moln i ett kluvet huvud, uppstår nästan lättnad. Allt måste vara skonsammare än den där avskildheten.
Marie-Louise Ekmans utställning är som en meditation över en frånvaro som invaderar allt. Den finns i varje bild och varje litet ord. Målningarna kan beskriva minnen med hjälp av seriefigurer från en barndom eller upplösas i svarta silhuetter, men den där frånvaron vilar över hela utställningen. När jag till sist står framför tygverket X med texten ”jag vill ringa till” broderat i en vit ruta och ”mamma” i en ruta intill, vill jag bara sätta mig ner och gråta. Stygnen på det där silkiga och tyget ger allas våra förluster och saknad en hudfärgad form.
Samtiden är skräckinjagande men samtidskonsten är en tröst, den kan decentrera perspektivet och avidentifiera oss ett slag, den kan driva oss i olika riktningar och upphäva avskildheten en stund.
Nu ska jag ta och ringa till min mamma.
Emma Warg
Frida Orupabo, Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, pågår 31 mars – 14 maj 2022. Marie-Louise Ekman, Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B, pågår 2 april – 8 maj 2022
