Förra året visades göteborgarnas konst från 60- och 70-talet i en utställning på Göteborgs Konstmuseum. Denna följs nu upp av ”Omskakad spelplan: Konsten i Göteborg under 1980- och 1990-talet”. Jag blir först förvånad när jag besöker utställningen – var det inte mer än så här, verken tycks så få och utställningen verkar ha snävats åt. Men till skillnad från den föregående satsningen upplevs årets utställning som mer sammansatt och angelägen. Detta kan givetvis ha någonting att göra med att denna period har kommit att betraktas som en viktig tid för nya medier såsom foto, performance, video med mera – uttrycksmedel som anses närmast oumbärliga idag. Det var också nu kvinnorna började ta plats på allvar. Att man presenterar en annan sida av Göteborg, än den cementerade bilden av stan som ett proletärt macho-målarnäste, är också av vikt.
De mest uppenbara milstolparna finns givetvis med: Annika von Hausswolffs fotografi av den ikoniska bubblan, Marianne Lindberg de Geers ”Jag tänker på mig själv”, där konstnärens ansikte tar plats i äldre, av manliga händer signerade verk, Jens Fänges godisfärgade målningar, Charlotte Gyllenhammars suggestiva verk ”Fall 1” och Ernst Billgrens finska tavla. Bland de mindre väntade namnen finner man Anna-Maria Ekstrand, vars häpnadsväckande uppenbarelse jag minns så väl från tiden då jag flyttade in till Göteborg från en mindre förort under 90-talet. En annan positiv överraskning innebär det videodokumenterade performanceverket ”Jello” som skapades under tidigt 90-tal av en grupp Valandelever, däribland kan Elin Wikström och Cecilia Parsberg nämnas. En stor ”gelébakelse” stjälps upp men strax därefter imploderar den och smälter ut, vilket resulterar i en katastroflik skönhetsupplevelse. De alternativa och konstnärsdrivna projekten, som SUB BAU:s galleriverksamhet och Carl Michael von Hausswolffs och Erik Pausers insatser inom konst- och musiklivet, för att bara nämna några aktörer, presenteras likaså. Här påträffas dock ett irriterande minus: eftersom Göteborgs konstscen var (och är) så knuten till musiklivet, varför inte infiltrera musiken i utställningen? Varför ställa ut en vinylskiva i en monter när man vill höra den spelas?
De hålrum jag finner i utställningen fylls nästan igen i läsandet av den fristående men alltjämt tillhörande ”Skiascope”-boken. Här lanseras även en nydanande tanke: att Göteborg i själva verket var före Stockholm med att inlemma de postmoderna teorierna i realiteten. Stockholm har alltid beskrivits som den självklara utgångspunkten för det postmoderna genombrottet i Sverige, med Lars Nittves utställning ”Implosion – ett postmodernt perspektiv” som paradnummer. Nu presenterar emellertid forskarna Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson ett avvikande perspektiv: de menar att de postmoderna strömningarna florerade i Göteborg långt före de nådde Stockholms institutioner. Skillnaden ligger i att den framåtblickande konsten i Göteborg ofta vistades utanför de etablerade lokalerna och att den ofta var tidsbestämd och korsbefruktande. Detta förbigicks av många kritiker som inte heller hade något större intresse av, eller vetskap om, den internationella utvecklingen. Utöver denna välkomna slutsats hittar man många underhållande berättelser, som exempelvis den om när ”tjänstemannen” Nittve kom till Göteborg och möttes av butter misstro eller den om när Ernst Billgren satte upp ett plakat i sin Valandateljé med frasen ”vägra göra revolt”.
Bilder (uppifrån och ned): Annika von Hausswolff, Lotta Antonsson
Adress: Götaplatsen, Göteborg
Utställningen pågår under perioden 16/6-17/10
Sara Arvidsson (text), Göteborgs Konstmuseum (foto)
