Konstmuseets exponering av konsten rör sig mellan två poler, menade litteraturvetaren Stephen Greenblatt: mellan resonance och wonder. Alltså, antingen sätta in konstverket som ett dokument i en kulturhistorisk kontext eller också bara låta det lysa i sin egen förunderlighet; det är alltid en svår balansgång. Vid sin nystart lutade Nationalmuseum åt det första alternativet men vred det ytterligare ett snäpp i form av uppfostrande skyltar som reducerar verkens mångtydighet och rikedom. Konstverkens lyskraft störs dessutom av att de trängs med konsthantverkssamlingen så att salarna kommer att likna trånga visningsrum på auktionsfirmorna.
Den nya hängningen på Moderna museet kryssar mellan de två alternativen. Man vill låta konstverken framstå i ett nytt, synlighetens ljus genom att bryta mot en konventionell hängning baserad på kronologi och ismer. Samtidigt underordnas konstverken i varje sal ett begrepp eller tema. där verken träs upp på och söker resonans i en smula akademiska begrepp som Freuds ”das Unheimliche” eller Debords ”Skådespelssamhället”. Wonder tämjs på så sätt i resonance. Är det därför det mer sällan slår gnistor i mötet mellan verken? Att man i den första salen ”Tidslager” får intrycket av en rörig lagerlokal där verken inte kommunicerar med varandra och där placeringen av Brancusis ”Den nyfödde” är katastrofal.
Tvärtom i salen ”Resor i tid och rum” med Aguéli, Matisses marockanska landskap, Tora Vega Holmströms porträtt, Sebahs fotografier från det sena 1800-talets Egypten samt ett nylagt mediterrant terrakottagolv av den samtida cypriotiske konstnären Christodoulos Panayiotou: rummet har blivit en pärla, ett eget konstverk; wonder med en diskret antydd resonance.
Den nya hängningen är ett lovvärt experiment som samtidigt illustrerar dilemmat att på en gång pedagogiskt hantera och levandegöra en samling, att erbjuda en öppenhet utan att styras av en alltför intendentstyrd pedagogik. Försöket visar, kanske överraskande och mot intendenternas intention, att de salar som fungerar bäst baserar sig på en mer traditionellt disponerad kronologisk ordning; jag tänker på salen ”Ett nytt seende” som koncentrerar sig på den tidiga kubismen, ”Verklighet och längtan” med svenska naivister eller ”Abstraktionens sfärer” med tyngdpunkt på ryskt avantgarde (bland annat den underbara sci-fi-filmen Aelita från 1924) men också utblickar mot Hilma af Klints måleri från samma period: där pågår en vital kommunikation.
Kronologi och ismer är principer som naturligtvis riskerar att stelna i konventioner – men varför visar de sig här så levande? Helt enkelt för att varje konstnär står i en nära dialog med sin tid, antingen som medpassagerare eller motpassagerare. Ismerna är inte bara konsthistoriska etiketter utan en periods gemensamma språk. Konstnärerna befinner sig i ett livligt samspråk med varandra på olika dialekter och det är ett samtal som ett museum måste avlyssna och bevara. Det är snarare i mötet med varandra än med begreppen som konstverken lyser.
Att flera av Moderna museets highlights saknas – till exempel Chirico, Kirchner, Mondrian, Klein – känns onödigt brutalt men är kanske oundvikligt i en radikal omhängning. Man får trösta sig med att denna hängning är ett försök och förslag utan anspråk på att vara för evigt.
Peter Cornell
Överst ett fotografi av Julia Peirone som tolkat omhängningen på uppdrag av Moderna museet
