Mitt första riktiga möte med Olle Bonniérs konstnärskap var framför Pelota (1980), en skulptural gestaltning på Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) i Stockholm. Motivet föreställer det förcolumbianska bollspelet, en praktik med religiösa och politiska inslag som förekom bland urfolkskulturerna i Mexiko och Centralamerika.
Verkets abstrakta och färgstarka komposition lockade mig på studs. Det skiftande perspektivet; de robust formade spelarna som sticker från väggarna rakt ut i rummet; den målade bollplanen i relief, komplett med spelets typiska långa murar och målring. Ingen boll i sikte dock, som om den kastats ut i rymden och utslaget dömts ut till evig fördröjning. Det jordiska och det metafysiska finurligt tolkat genom kontrast och rörelse.
Det fanns mycket kunskap, genuinitet och humor i Pelota. I ett slag förmedlade verket långt mycket mer om Bonniér än de spartanska raderna i översiktslitteraturen jag hade läst på konstvetenskapen. Det aktualiserade Bonniér, bortom den konkretism som historieskrivningen reducerat honom till.
I det här avseendet är den pågående retrospektiven Olle Bonniér – Healing the earth på Norrköping konstmuseum något av en déjà-vu-upplevelse. Utställningen är generös och imponerande, med ett omfångsrikt antal verk och skisser som täcker närmare sex decennier av Bonniérs konstnärliga bana, från 40-talets genombrott till sent 90-tal.
Kronologiskt ordnad men tematiskt indelad öppnar utställningen för fler än ett sätt att närma sig och utforska Bonniérs konstnärskap. Här bidrar utställningsskyltarna med intressanta citat från konstnären till behållningen. Själv börjar jag min vandring i salen som kronologiskt sett är utställningens sista.
Där kretsar urvalet kring temat ”vildhunden”, en upplevelse från Bonniérs barndom som omvandlats till ett alter ego och blivit ett betydelsefullt motiv i konstnärens bildvärld. Vildhunden (1985), ett intimt verk i gouache, är som en nattvision: en svart hund, liksom i självförsvar, med eldfängda ögon och öppen käft i en eld- och rökutandning.
Vildhundens hjärta (1991) är istället en monumental, icke-figurativ oljemålning på presenning, där färgerna rör sig i kraftiga koncentriska vågor mot en orangeröd mittpunkt. Den är mäktig, både på avstånd och nära håll. När samma motiv tar form av en textilskulptur upphängd i luften blir vildhundens hjärta mjukt och hårigt som en päls. Den vävda trattliknande konstruktionen med alternerande partier i svart, vitt och brunt ger verket djupverkan och ett malströmliknande uttryck som leder ut mot rymden.
Även i andra verk, som i Rymdkurva, Österljusets väderstreck (1989), tycks vildhundens hjärta vara lika omfattande. Det är intagande att stå inför alla dessa versioner av Bonniér; de osar av outtröttligt tankeliv och sökande viljestyrka.
Tron på konstens unika språk och potential att påverka människorna, löper som en röd tråd i Bonniérs konstnärskap. Naturen är en ständig inspirationskälla, liksom de fyra elementen och ”mitten”, som enligt en berättelse ur mayakulturen utgör det femte elementet och består av ens egen ande. ”Membranet” som förmedlande, enande och helande bild blir ett återkommande motiv.
Havsmembran mellan Kungstornen (1943/78) är ett koncept för ett gigantiskt membran spänt mellan Kungstornen i Stockholm, som skulle överföra vattnets kraft. Videoverket Storforsen (1999, tillsammans med Mats Hjelm) skulle visas på Stureplan som ett membran. Det hade kunnat bli riktigt häftiga offentliga konstgestaltningar.
Lika visionärt är Plingeling och Pling (1949), en svit tempera- och gouachemålningar där bild och musik blir ett. På flera underlag i olika vita valörer har Bonniér målat otaliga färgprickar; vissa är större än andra, i kluster eller utspridda över hela bildytan. Pling består av en enda prick, i gul. Det är fascinerande och lustfyllt att följa och se prickarna förvandlas från till synes slumpmässiga mönster till ett slags partitur, liksom att höra den musikaliska tolkningen från 1982.
En intressant aspekt är målningarnas vita partier som står för tystnad eller pauser i musiken. En effekt som de också framkallar när verken betraktas på håll. Och detta långt före John Cage. Jag kunde ha suttit där och lyssnat på tystnaden i timmar, likt Bonniér som barn gjorde i sällskap av familjens trädgårdsmästare Señor Campos, i Kaliforniens öknen.
Men mitt emot visas en rad teckningar och målningar i cigarrlådor med titlar som Flugkonsert (1963) och Musikstycke för fantasin (1945) som omfattar en orkester av biltutor och cykelklockor. Bonniérs outsinliga kreativitet och humor får mig att bryta lugnet i salen och skratta.
Färgens utforskande och förmedlande är en konstant i Bonniérs oeuvre. Det må gälla såväl ikoniska verk inom konkretismen som Progressiv vältemperering (1948) eller Pärlemorskimmer (1947), med dess avvägda kompositioner delade i otaliga ytfält och färgnyanser. Som sentida skulpturala målningar som WAH (1987) och Rymdmenbran, New York (1987-93). Där blir fälten stora och färglagren mättade.
Jag i gul tröja (1946) är också ett färgstarkt, fint komponerat verk som avbildar en hund med bakåtlutat huvud och en öppen ylande käft. Ett självporträtt, ett statement som redan då visade åt vilket håll vildhundens väg barkade.
Gabriela López
Norrköpings konstmuseum, Kristinaplatsen 6, Norrköping. Pågår 24 maj 2025 – 22 februari 2026
