Barn som sitter på huk och plockar bland de gråsvarta stenarna vid en tunn stril av rinnande vatten, vuxna som i trängseln skrattande halkar omkring i det lösa underlaget av grus och torkad lava, och ett ständigt fotograferande med mobiltelefoner såklart. Olafur Eliasson lyckas verkligen med konststycket att locka till sig en stor publik utan att tulla på kvaliteten. Efter en promenad på hans konstgjorda flodbädd en solig lördagseftermiddag är det mitt mest bestående intryck.
Inom alla former av konstnärlig utövning är det ofta det enkla och renodlade som blir bäst. Så är även fallet med Riverbed som i sitt utförande är enkelt och storstilat på samma gång. Tonvis med sten har forslats in från ett fjäll på Island och täcker golvet i flera utställningssalar. Genom öppningar i rummens väggar rinner ett vattendrag som trots verkets titel väl snarare får betecknas som en liten porlande bäck än en stor vindlande flod. Kontrasten mellan den vita kubens väggar och det lösa gråa stengolvet är slående. Det är snyggt, men väcker samtidigt tankar om gränserna mellan utomhus och inomhus, mellan natur och kultur.
Människans förhållande till naturen är långt ifrån okomplicerat. Samtidigt som hon är beroende av den fjärmar hon sig från den, till och med förstör den. Ett annat faktum är att en stor del av det som idag ses som orörd natur egentligen är kulturlandskap format av mänsklig påverkan genom tiderna. Ett möte med naturen på tu man hand blir svårt när alla vill samma sak och den i hög grad exploateras av turism. Det börjar helt enkelt bli lika trångt på fjället som på flodbädden med lördagspubliken på Louisiana. Icke desto mindre väcker den konstgjorda fjällvandringen i svag lutning uppåt längs det porlande vattnet på flodbädden nyfikenhet. Var kommer den ursprungliga källan från? Svaret är inte entydigt. Bredvid fjälltoppen vid konstverkets slut, eller början, finns ett av rummen på Louisiana med den mest spektakulära utsikten ut mot vattnet i Öresund.
Riverbed är det mest storstilade och slående av den danska konstnären Olafur Eliassons verk i utställningen som är uppdelad på tre olika platser med behörigt avstånd från varandra. Uppdelningen har både för- och nackdelar. Risken för ett splittrat intryck är överhängande. För utöver själva promenerandet mellan dem finns det inte någon uttalat sammanhängande tråd mellan den konstgjorda flodbädden, modellerna och filmerna. Samtidigt kan man se utförandet med utspridda nedslag som ett effektivt sätt att ta ett större grepp över hela Louisiana från den södra till den norra flygeln utan att för den sakens skull fylla hela utställningsbyggnaden, ett uppdrag som väl vore övermäktigt till och med för en gigant som Eliasson. I samspelet med de andra tillfälliga och permanenta utställningarna och verken skapar det onekligen variation. Tillvägagångssättet ställer dock höga krav på att konsten står stadigt på egna ben vid varje plats, något som den i olika variationsgrader också gör.
För även om Riverbed är outstanding i förhållande till de två andra delarna av utställningen ger även det bord som fyllts till bredden med geometriska modeller i olika material ett starkt intryck. Det är kul att gå runt och kika på de små konstverken och försöka hitta förlagorna till dem som utförts i stor skala. Vid den tredje utställningsplatsen visas tre filmer med en överkomlig längd på cirka tio minuter vardera. I Movement microscope (2011) förflyttar sig dansare, eller ”rörelseexperter” som konstnären själv föredrar att kalla dem, i stiliserade rörelser genom konstnärens ateljé i Berlin medan det vardagliga arbetet flyter på som vanligt. I Innen Stadt Aussen (2010) får man tillfälle att i ett smått förvirrat och invecklat spel med olika spegelbilder fundera på vad som egentligen är verkligt eller en reflektion. Det är dock Your embodied garden (2013) som med sitt poetiskt vackra film- och kroppsspråk sticker ut i mängden och vinner mitt hjärta.
En
koppling som även görs i utställningskatalogen är att både Olafur Eliassons konst och Louisiana utmärks av ett samspel mellan natur, arkitektur och konst. Och på samma sätt som Louisianas grundare Knud W. Jensen upptäckte platsen som skulle komma att bli ett konstmuseum under en promenad ingår det att konstpubliken ska vandra på Eliassons flodbädd. Naturen är ett viktigt tema i hans konstnärskap. Det gäller såväl The weather project (2003) där en konstgjord sol installerades i turbinhallen på Tate Modern i London som hans fotografier av det isländska landskapet. Den spelar också en stor roll i hans mer vetenskapligt inriktade konstverk där ljus, vatten, speglar och glas utgör materialet.
I tolkningen av hans verk har även en referens till det romantiska landskapsmåleriet á la Caspar David Friedrich (1774-1840) lästs in. Kontrasten till Olafur Eliassons dokumentära fotografi och vetenskapligt influerade installationer med naturliga fenomen som utgångspunkt är stor. Inte ens Riverbed handlar enbart om ett stilla betraktande av ett storslaget och ädelt stycke natur utan kräver ett kroppsligt deltagande där öppnandet av flera sinnen är väsentliga för upplevelsen. Utöver det är verket ett bra exempel på det inkluderande tilltal som finns i Olafur Eliassons konst. Samtidigt går det inte att bortse från det faktum att installationen för en del av konstpubliken är lika otillgänglig som en fjälltopp ute i naturen.
Adress: Louisiana, Humlebaek, Danmark
Utställningen pågår under perioden 20/8 – 4/1 2015
Lena Karlsson (text), Louisiana (foto)
Utskriftsvänlig version
