”Måleri är förförelse!” Odd Nerdrum talar till en grupp intensivt lyssnande konstelever vid Edsvik Konstskola. ”Zorn är liv och Cézanne är död!”, fortsätter han och drar upp linjerna för två måleriska traditioner under 1900-talet – en inriktad på lockande illusorisk avbildning; en lutande mot torr, analytisk abstraktion. Med den retoriken är det inte svårt att föreställa sig vilken av de två som Nerdrum räknar sig själv till. Han anser självklart Zorn vara Sveriges bästa konstnär, medan Cézannes forminriktade seende – inspirationen för Picassos och Braques kubism – är ointressant i hans ögon. Egentligen blickar ju Nerdrum i sin konst ännu längre tillbaka i måleriets historia, till Rembrandt och Caravaggio. Att dessa inte bara är hans förebilder visar ett annat citat av honom. Vid ingången till Nerdrums utställning på Edsvik konsthall kan besökaren läsa: ”Att vara född i en dålig period är ingen ursäkt. Jag måste jämföras med de största inom konsten”. Underförstått att Nerdrum anser sig vara lika betydelsefull som de gamla mästarna. Även om det samtida etablissemanget ser annorlunda på saken. Nerdrum är inte precis känd för sin blygsamhet, men frågan är om hans konst kan leva upp till så höga anspråk?
Utställningen ”Skatt och misshandlade djur” är uppdelad i två avdelningar, med en samling klassiska stilleben föreställande avlivade djur på bottenvåningen – målningar som lätt kan läsas som metaforer för Nerdrum själv. Och som därför hör nära samman med självporträtten som ställs ut på konsthallens övre plan. Bakgrunden till utställningens titel är att Nerdrum i Norge dömts till två års fängelse för skattebrott, en dom som diskuterats i media under senare tid. Nerdrum fick själv försvara sig under en intervju med Skavlan i teve härom veckan, och menade att han varit missförstådd – och förföljd av norska myndigheter – under hela sin konstnärsbana. Hans självpåtagna offerroll går inte att bortse från under betraktandet av utställningen – i själva verket smälter den samman med motivet i flera av målningarna.
I rummen på Edsvik hänger målningarna i täta rader, som i en gammaldags salong. Motiven av en halvnaken Nerdrum i sjuksängen eller bakbunden i ett öde landskap, med slutna ögon och halvöppen mun manas bilden fram av en hårt ansatt och ångestriden konstnär. Han vill gärna framställa sig som en galen visionär. I en målning håller han med bedjande blick fram en peng, i en annan sträcker han fram sina händer – som förlåtande gester. Avbildad stående till knäna i vatten och med titeln ”Självporträtt som kriminell” talar målningen i sammanhanget för sig själv. Nerdrums bildvärld utspelas i ett ödelagt landskap, i en inre värld av maror. Allt mot en avskalad mörkbrun fond. Någon gång bryter en målning i en ljusare färgskala in, med Nerdrum klädd i vitt och med penseln i hand.
Målningarna skildrar endast ett fåtal likartade scener – och övervägande i samma dystra tonläge – vilket gör att helheten upplevs som enformig. Trots att Nerdrum väl behärskar sitt uttrycksmedel. I vissa av målningarna framstår färgen som frisläppt materia på ett sätt som får bilden att öppna sig något, och i hans självporträtt som ”Hermafrodit” finns en penselföring som faktiskt påminner en del om Zorn. Men även om Nerdrum ibland kan övertyga med sitt måleri rent tekniskt, förmår han inte bygga en psykologisk trovärdighet. Istället för ett insiktsfullt utforskande av sin personliga position stannar motiven vid enkelt berättade bildlösningar som förflyttar sig mellan målningarna. I betraktelser gjorda utifrån ett färdigt program stelnar Nerdrum till manér och identitetslöshet.
Hur är det då med hans referenser till Rembrandt? Under ett offentligt samtal som nyligen hölls i Stockholm kring realism i konsten, påpekade konstkritikern Mats Arvidsson att de konstnärer som Nerdrum söker efterlikna målade sig fram mot nya upptäckter. Att de bröt ny mark, men att detsamma inte kan sägas om honom. Det är en klok iakttagelse som visar att Nerdrums självcentrerade bilder inte har mycket gemensamt med 1600-talets, utan endast använder sig av ytligt visuella överensstämmelser. Att gå till Nationalmuseum och på plats jämföra med Rembrandts målningar är avslöjande. Genom att betrakta Rembrandts konst är det möjligt att få en aning om hur livet tedde sig när målningarna gjordes. De avbildar en situation större än bildens. Att se på Nerdrums målningar lär oss inte mycket om vårt nutida samhälle – en märklig paradox som antagligen beror på att han inte trängt ner till märgen i de äldre mästerverken. Eller på att hans ärende i grunden är ett annat. Nerdrums målningar saknar Rembrandts mjukt innerliga ljus och förmåga att levandegöra genom avbildning. Stillånen stänger honom inne. Om Rembrandt är som en smekning för ögat – är Nerdrum förställning och ytlig posering. Visst kan norrmannens måleri förföra, men det lever inte.
Adress: Landsnoravägen 42, Sollentuna
Utställningen pågår under perioden 1/10 – 15/12
Magnus Bons (text), Edsviks konsthall (foto)
2 comments
Härligt att äntligen Magnus Bons sätter på pränt de ord som ofta hörts inom mig när jag haft tillfälle att se Odd Nerums måleri. Jag håller till fullo med om att Odd Nerum är en utomordentligt kunning konstnär rent tekniskt i sin eftersträvan att likna de gamla mästarna. Men som Magnus Bons så riktigt skriver saknas det något väsentligt i de färdiga bilderna. Där finns ingen värme och kärlek som väcker genklang hos åskådaren. Målningarna utstrålar bara kylig analys blandat med stor självupptagenhet.
Tycker odd nedrum är mycket skicklig och är innerligt trött på kuber och streck. Och jag hoppas odd åter får kraft att måla snart. Tycker det är synd och skam att jaga en konstnär i en för övrigt dålig uppbygd rättsak när mördare går fria och för att inte tala om våldtäktsmän i position. Odd är en konstnär och konstnärer målar känslor , så det är väll inte så konstigt att han målat sig som ett offer. Skärpning! Konstnärer är ofta utmålade som missuppfatade och udda och tack och lov att alla inte är stöpta i samma form . Att inte stå behöva stå i ja sägar ledet. Kämpa på odd!