Jakob Krajčík, ”Disasters” (The Fire Edition, 007) Form: Jakob Krajčík
Vad handlar det här om? Jakob Krajčíks punkigt neongula bok ”Disasters” får mig att haja till i konstbokhandeln. Hans egensinniga korsning mellan en artist´s book och ett fanzine doftar starkt och är risoryckt av konstnären själv med gammaldags stencilteknik. Pappret fett, nästan kladdigt och bilderna grumligt grovkorniga med ett xerox-kopierat utseende.
Om estetiken är en smula nostalgiskt tillbakablickande – trycktekniken sägs visserligen vara miljövänlig – så är Krajčíks konst desto mer dystopisk. Som bokens olycksbådande titel anger presenterar den hans svit av husmodeller, gjorda från 90-talet fram till idag. Utbrända och sotiga byggnader av skör papp och rinnande shellack. Noggrant gjorda modeller av hans tidigare galleri, Konsthögskolan och olika konstinstitutioner. Har jag fel som läser in en självbiografisk vinkel? Den börjar i Rådmansö gamla skola och slutar i den egna ateljén.
Vilken verklighet visar dessa hotfulla spökhus eller attrapper, storleksmässigt en sorts förvuxna dockskåp? Mardrömslika skulpturer, provisoriskt lappade, som sprungna ur Truls Melins nattsida.
Foton av garagenedfarter och ingången till ateljén varvas med andra labyrintiska gömställen och uteliggarens koja byggd av allsköns bråte. Dubbleringar och återvändsgränder, mörka rum och mörkrum – fast någon gång lyser modellerna i varningens klarorange. Och så de återkommande, inbladade blanka pappren där Krajčíks konstverk framstår som de brukar i konstbokens neutrala dagsljus. En effektiv kontrast, en återställare.
Krajčíks bildberättande spelar på lockelsen av det sargade och svärtade. I hans senare målningar brinner det också, så man tycks inte vara säker någonstans. Fast inget är ännu förvandlat till aska, huskropparna står fortfarande.
Magnus Bons
Mamma Andersson & Cilla Naumann, ”Samtalen” (Albert Bonniers Förlag) Form: Valentin Nordström
Hercules Seghers brunmurriga 1600-tals landskap får bitarna att falla på plats. De har en grafiskt tecknad textur som tydligt känns igen från Mamma Anderssons egna målningar, och jag har undrat över ursprunget till det utseendet. Det där torra, lite stela och ålderdomliga. Nu ingår Seghers säregna målningar i den generösa tredjedel av boken ”Samtalen” som presenterar hennes inspirationskällor, för att inte säga måleriska själsfränder. Många bekanta sedan tidigare, som Lim-Johan och Dick Bengtsson, men också flera nya namn och andra ögonöppnare, som snedperspektivet hos några koreanska bemålade skärmar från 1700-talet.
”Samtalen” är annars just det, en veckas intressanta konversationer i och runt Villa San Michele på Capri mellan Mamma Andersson och författaren Cilla Naumann. Som har hållit i och redigerat deras vänskapliga dialoger på ett fint och följsamt sätt. Det handlar mycket om skapande och process, och lite om separation och ekonomiska framgångar. Under sina frukostar och promenader berör de också politiska ungdomsår, samarbetet med gallerister och björkars betydelse. Och snuddar vid måleriets svårgripbara och undflyende sidor.
Dessutom finns Mamma Anderssons egna kommentarer till ett stort urval målningar från hela hennes karriär. En vackert bildsatt bok om ett konstnärskap i ständig förändring, samtidigt starkt präglat både av konsekvens och integritet.
Magnus Bons
Tommy Arvidson, ”Anders Petersens mörkrum” (Tira Books) Form: Johan Sterner
Fotografen Tommy Arvidson närmar sig lockande platser för fotografi. I hans nya bok får vi stiga in i Anders Petersens mörkrum. Det är den andra i en pågående serie om olika fotografers arbetsplatser, efter den inledande bokens besök hos George Oddners kombinerade hem och studio i Malmö. Ett fint minnesarbete som innehåller en av de sista intervjuerna med denne legendar.
Några av Arvidsons färgfotografier från mörkrummet ger hemkänsla till källaren i Gamla stan där Petersen huserar sedan länge. Arbete pågår, svartvita bilder överallt. Ett kortare samtal dem emellan följer, om analog framkallning och social gemenskap, om återvändandet till gamla negativ och hur man tar kontakt med folk – och om fördelen att vara lite naiv som fotograf.
Sedan ett stort och fint komponerat urval av Petersens egna fotografier. En del välkända, andra möter vi för första gången. Därefter följer flera intressanta korta texter med andra fotografer som hjälpt Petersen i arbetet eller själva hyrt in sig i mörkrummet en tid.
Att samvaron därnere fyllt en viktig funktion för svenskt fotografi blir uppenbart. Stina Brockman, J H Engström, Nina Korhonen och Thomas Wågström är några som delar med sig av sina vardagserfarenheter och duster med Petersen.
Förväntansfullt undrar jag nu vems fotografiska miljö Tommy Arvidson tar sig an i nästa bok.
Magnus Bons
Carl-Johan Malmberg, ”Ögonblicket mellan före och efter” (Konstakademien) Form: Lars Paulsrud
Och så fick tavlan stanna i Sverige till sist! Åtminstone i drygt sju år framåt kan vi besöka Rembrandts ”Batavernas trohetsed” på Nationalmuseum. Carl-Johan Malmbergs initierade bok om målningen är fantasieggande och mycket välskriven – och synnerligen vältajmad. Den utkom strax innan bråket kring konstverket bröt ut på riktigt, fast (den ännu inte lösta) konflikten mellan museet och Konstakademien legat och pyrt länge. Och då och då blossat upp på nytt.
Lätt och självständigt förhåller sig den spränglärde Malmberg till konsthistorien och uttolkningen av Rembrandts förbryllande målning. Det är inspirerande. Han menar målningen talar om tystnad, gestaltar ett utdraget ögonblick mellan avsikt och konsekvens. ”Fördröjd tid”, med Malmbergs ord. Ett mellanrum som skildrar förbundet mellan några initierade, redo att dö för sin sak. Handlingen förlagd till närmast mytologisk dåtid.
Den som vill förstå mer om vad som står på spel i Rembrandts målning får en utmärkt ledsagare i Malmberg. Han går igenom målningens exceptionella ljusbehandling och mängd av detaljer, där en av de avgörande är den enögde Claudius blick, på färd ut från målningen genom århundradena. Allas blickar runt bordet riktas mot honom, men han ser på oss. Hur kan vi besvara hans blick?
Malmberg frilägger verket lager för lager, diskuterar målningens tillkomst under Rembrandts tid och hur den talar till oss i vår. Hans text utvecklar sig till ett personligt försvarstal för den levande bilden, för konstverket som ständigt förändras. Den är ett gensvar, men medvetet ingen slutgiltig tolkning.
Magnus Bons
