Det fanns flera Ola Billgren. På 60-talet målade han fotorealistiska interiörer, på 70-talet porträtt. Under 80-talet hängav han sig åt nyromantiska landskap och på 90-talet kom de röda monokroma målningarna, liksom svävande mellan figuration och en utsuddad rumslighet. Vilken stil man föredrar är väl en smaksak, om man ens behöver välja för de olika perioderna hänger nära samman. Det argumenterar Douglas Feuk övertygande för i boken ”Livslång rörelse”, som nyligen utkommit på Ellerströms förlag.
Han menar att uttryck för den mänskliga belägenheten ständigt är i fokus hos Billgren, oavsett om motivet framstår som abstrakt eller föreställande. Ett synsätt Feuk anar kan kallas ”naivt” och nästan ber om ursäkt för. Det behöver han verkligen inte. I boken speglar han Billgrens skapande genom hans intresse för samtidens litteratur, film och fotografi. Och för den tidlösa klassiska musiken, som Feuk menar ger nycklar till mycket av stämningarna i måleriet.
Däremot berör Feuk avsiktligt inte konstteorin närmare, trots att Billgren själv skrivit mycket i ämnet. Lite synd, men det är helt enkelt varken Feuks metod eller ärende. Han vill ge oss helheten genom målningarna, från början till slut, och det gör han initierat och mycket levande i sin text.
Så för Feuk har det väl alltid bara funnits en Billgren, nära vänner som de var sedan 60-talet. Konstnären och människan smälter samman i boken, utan att Feuk drar alltför ingående eller långtgående paralleller mellan liv och konst. Det blir aldrig smetigt eller sentimentalt. I stället skapar hans unika perspektiv särskilda insikter och belysning av Ola Billgrens (1940-2001) konstnärliga skiften. Han ville ofta ”börja om” och ibland också ”återvända”, bildskapandet stod under ständig omprövning.
Feuks bok utgår från en undran om varför Billgren idag tycks ha fallit i glömska? Ett öde han i så fall delar med flera andra. När produktionen upphört är det framför allt på auktionshusen som de stora konstnärskapen hålls vid liv, de större institutionerna är sällan intresserade.
Korta utdrag från Billgrens brev till Feuk inleder varje kapitel i den kronologiskt upplagda boken. Intressanta och välformulerade inblickar som ger närhet och nerv, men redan från början är Billgrens måleri som står i centrum. Också några tidiga barnbilder i vaxkrita finns med, av färgglada blommor, Kristus på korset och ett avtecknat porträtt ur konsthistorien. Med två föräldrar som var konstnärer fick Billgren i sig konsten med modersmjölken, och gick aldrig på konstskola.
Feuk beskriver hur Billgren som ung följde pappans exempel och ordnade konstlotterier och insamlingar för att få pengar. Snuddar vid att han senare sålde allt han målade. Men berättar inget om hur Billgren som erkänd konstnär såg på sina samarbeten med gallerister i Malmö, Köpenhamn och Stockholm. Onekligen var han en viktig del av konstmarknaden redan då.
Det hade också varit intressant att få reda på hur det gick till när den stora målningen ”Paris” från 1973, hamnade på Centre Pompidou i Paris. Ett högst ovanligt öde för en svensk konstnär då för tiden, så lite känd utomlands. Kanske stavas orsaken Pontus Hultén?
Feuk lägger sig, som sagt, nära målningarna, går verkligen in i dem. Hans vindlande resonemang dröjer vid enskilda verk som nästan alltid finns återgivna vid sidan om. Bokens personliga tilltal och vackert ändamålsenliga formgivning är ovanlig. En gåva till läsaren.
Jag själv närmade mig Billgrens konst på 80-talet genom hans grafiska svit ”Romantiska landskap”, som på den tiden gick att beställa fram, titta på och handskas med på Nationalmuseum. Fortfarande är det en förtätad och hemlighetsfull bildserie. Och en höjdpunkt i konstnärskapet, tillsammans med Billgrens stora, kvadratiska målningar på samma tema. Dukar fullkomligt impregnerade av skymningsljus och återklanger från äldre måleri, romantiskt och impressionistiskt.
Feuk beskriver dem synnerligen träffande, att det är ”som om bilden nästan minns något, som om den både närmade sig och vek undan från något som inte vill, eller inte kan, bli riktigt medvetet”.
Tiden träder in i konstnärskapet, liksom en försjunkenhet som Feuk förbinder med musiken, också genom att Billgren själv spelade. Men det är tydligt att liknande utdragna förlopp varit närvarande sedan tidigare. Om en av de karaktäristiska 60-talsinteriörerna skriver Feuk att Billgren får ”rummet att kännas som om det långsamt åldras medan man ser på det”.
Hur ska man någonsin bli klar med konst som framkallar liknande tankar?
Magnus Bons
Douglas Feuk, Livslång rörelse. En essä om Ola Billgrens konstnärskap (Ellerströms förlag 2024)
