En grafisk attack av svarta linjer och vit rymd slår mot betraktaren som kliver in på Konstakademien just nu. Det myllrande mötet mellan den unge graffitikonstnären NUG/Magnus Gustafsson och åldermannen Erland Brand är en visuell chock. Lika oväntad som pragmatisk. När NUG för snart två år sedan fick kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att stämpla hans monter på konstmässan som icke-konst blev det skandal. Nu tror jag hon får svårare att uttala sig så kategoriskt. För i NUG:s flöde av konturskarpa och mer suddiga vindlingar finns tydliga konsthistoriska referenser. Såväl Jackson Pollocks furiösa energi som Brice Mardens strama klassicism gör sig påminda. Och fylls inte luften av något som påminner om det optiska flimret från Bridget Rileys målningar? I det inre rummets glasmontrar vilar dessutom en utskuren bit av ett abstrakt landskap format av lackdroppar. Likt huden i ett av den legendariske Paul Theks konstnärliga reliker. Eftersom graffitins urbana språk även förra gången förvånansvärt väl smälte in med ett rokokomöblemang framstår NUG:s metod som mycket bildhistoriskt medveten. Eller är mina egna referensramar alltför inomkonstnärligt avskärmade?
NUG:s måleriska rumsinstallation (bilden ovan) arbetar framförallt i en perspektivisk förskjutning av Erland Brands teckningar som breder ut sig i två avlånga rader. En befruktande utväxling pågår mellan de två konstnärernas bildvärldar. Både lika och väsensskilda. Som en samtidig uppförstoring och förminskning av varandras utsagor där avstånd och närhet flyter ihop. Men med respektive verks betydelse intakt. Konstnärerna delar möjligen utseende men knappast intention. NUG:s väggar – visserligen en visuell injektion – stannar vid ytan och framstår mer som en scenografisk omgivning till Brands virvlande inre och yttre landskap. Vid ett närmare betraktande öppnar sig Brands teckningar som en existentiell brunn – avgrundsdjup och lockande. Ju mer jag tittar på dem desto uttrycksfullare framstår de. Utplaceringen på borden följer ett allt tätare svart spår och gör de olika teman som Brand arbetar i tydliga. ”Huvuden som övergår i landskap” heter hans bok från härom året och titeln avspeglar hur bildernas rymdfarkoster scannar landskapets strukturer liksom i ett oavbrutet betraktande av sig själva (bilden till höger). Bildernas tunna lager hör samman med de som ligger intill. De små teckningarna bildar en gigantisk karta som ständigt återkommer till beskrivningen av ansiktet. Bildernas uråldriga människofoster framstår som ett slags grammatiska pergament. Brands hackande skrift är manisk, distinkt och starkt gripande. Med ett ögonpar som tittar rakt på dig.
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 8/1 – 6/2
Magnus Bons (text), Konstakademien (foto)
