Svenskarnas kunskaper om norsk samtidskonst är knappast av det djupare slaget, vilket är lite underligt med tanke på hur många svenskar som lever och arbetar i vårt västra grannland. Och då talar jag inte i första hand om alla sjuksköterskor, byggnadsarbetare, bartenders, servitriser och hotellreceptionister som lämnat den dystra svenska arbetsmarknaden för den betydligt muntrare norska. Vi har också under en längre tid exporterat både konstnärer och institutionsledare till Norge. Sune Nordgrens korta men händelserika sejour på Nasjonalmuseet minns nog de flesta. Därutöver har Stina Högkvist varit en av curatorerna bakom den senaste Momentum-biennalen, numera den enda stora utställning av samtida nordisk konst med någorlunda regelbundenhet (även om Eskilstuna gör tappra försök att placera sig på den nordiska konstkartan med sin Nordisk Konsttriennal). Sedan ett antal år tillbaka basar Marianne Hultman för Oslo Kunsforening, och numera återfinner man Linus Elmes vid rodret på UKS (Unge Kunstneres Samfund), en av de viktigare norska konstnärsorganisationerna och utställningsarrangörerna.
Mot denna bakgrund är det lika glädjande som oväntat att ett kommersiellt Stockholmsgalleri, Gallery Niklas Belenius, satsar på att säsongsavsluta med en samlingsutställning bestående av idel unga norska konstnärer, curerad av just Linus Elmes. Tittar man lite noggrannare i de deltagande konstnärernas CV:n inser man snart att vi har att göra med konst som skapats utifrån förutsättningar som skiljer sig en hel del från de svenska. I Stockholm är vi numera vana vid olika konstnärsdrivna utställningsrum och projekt, men det är en utveckling som gjort sig märkbar ganska sent. De kommersiella gallerierna har dominerat scenen – och gör det fortfarande – medan de konstnärsdrivna aktiviteterna formerar sig som trevliga komplement. I Norge (framför allt i Oslo) finns det emellertid en väl inarbetad tradition av konstnärlig entreprenöranda och dess betydelse har bara ökat med åren. I jämförelse med Sverige kom den norska uppgörelsen med modernismen igång bra mycket senare, och då spelade de konstnärsdrivna gallerierna en central roll. Platser som Rekord, Dortmund Bodega, Freddy Knox, Bastard, Planka och Galuzin Gallery/TAFKAG har inte bara erbjudit unga, oetablerade konstnärer en plattform för att visa sina verk. De har i många fall också fungerat som bostad, ateljé och social mötesplats för konstnärerna. Gränsen mellan liv och konst har varit oväsentlig, för att inte säga obehövlig. I denna miljö har en konst vuxit fram som lipar åt traditionen utan att fördenskull helt vilja säga upp bekantskapen med den. En konst som gärna söker sigtill olika subkulturella uttryck i den moderna storstaden, som inte skyr starka känslor, provokationer och ett slackerinspirerat formspråk.
Men det är inget fel på ambitionerna. Steinar Haga Kristensen kastar sig med glatt humör över de flesta konstarter han kan lägga vantarna på. Han blandar ett hybridartat måleri med sanslösa skulpturer som hyllar den suspekta smaken och ett videoverk där konstnären likt en Paul McCarthy-influerad satyr smyger runt bland bråtet i sin ateljé, entonigt tutande i en trumpet. Som kronan på verket har den unge Steinar redan hunnit med att producera en tjock, generöst illustrerad bok om det egna konstnärskapet. Kompromisser är inget som den unga norska konsten hänger sigåt. En annan slags kompromisslöshet uppvisar Thora Dolven Balke som med rad efter rad av små polaroidfoton bygger en slags värld vars sammansättning man inte blir klok på. Somligt känns välbekant, ungefär som de amatörmässiga bilderna ur valfritt familjealbum. Andra bilder befinner sig på gränsen till det synbara, och lämnar oss i total ovisshet om vad vi egentligen ser. Sammantaget tonar konturerna fram av en fragmenterad berättelse om vårt eget seendes tillkortakommanden och förunderliga kapacitet att skapa sammanhang där inget sammanhang finns. Den som tycker sig ha hört hennes namn nämnas i de stora kretasarna har inte fel: hon deltog vid senaste Venedigbiennalen i Elgreen & Dragsets omtalade installation.
Man bör nuförtiden inte leta alltför länge och djupt efter någon nordisk ursprunglighet hos unga nordiska konstnärer. Men skrapar man på ytan finns den där, om än med ett annat innehåll än vad man kunde förvänta sig. Heidi Johansen hugger trägubbar i Stephan Balkenhols anda, men hennes anslag är betydligt tuffare och no-nonsense. Bart Simpson poserande med en varmkorv samsas med porträttstudier ur samtidskulturen: skejtaren, hårdrockaren, surfaren med flera. Den nordiska folkkonsten för en dialog med popkonsten över en motorsågsklinga. Norge är ett sällsamt land, som på bara ett halvt århundrade rört sig från agrar halvfattigdom till att vara världens rikaste nation. Sådant gör man inte ostraffat. Norrmännen älskar att hylla den ädelmodiga norska identiteten som gör att landet aldrig har något emot att spela rollen som världssamvete. Men det finns också tillräckligt mycket av kontradiktioner i norsk kultur och historia för att glansen skall mattas något. Som enda land i Norden stoltserar man med ett främlingsfientligt missnöjesparti (Fremskrittspartiet) blotta andetaget från regeringsmakten, och uppgörelsen med den norska nazismen återstår fortfarande att göra (de tusentals frivilliga norska SS-soldaterna under andra världskriget omskrivs exempelvis fortfarande med eufemismen ”frontkämparna”).
Att den norska rikedomen vilar tungt på oljegrund är också ett aber i dessa miljömedvetna dagar. Stian Ådlandsvik återvänder i sitt verk till det historiska ögonblicket när de danska och norska utrikesministrarna kom överens om var gränsen mellan de två länderna skulle dras i havet – en överenskommelse som lade grunden till det norska oljeäventyret. Den danske ministern var en notorisk fyllbult, och manövrerades enkelt ut sin norske kollega som var disciplinen personifierad. Norsk lutheranism besegrade dansk hedonism, men vem var lyckligast över det? På gamla foton ser vi den danske ministern dansa cancan med unga damer medan hans norske kollega gräver djupt i dokumentmapparna vid förhandlingsbordet. Frågan är onekligen fri. Även Anders Smebye tar sig an ett speciellt ögonblick i norsk nutidshistoria genom att ställa ut en kopia av den skelettdräkt som Jan Teigen framträdde i vid Eurovisionsschlagerfinalen 1974, där Norge kammade hem hela noll poäng (något man fortfarande har rekordet i). Men Teigens kultstatus var grundlagd, och han är numera en norskunderhållningsikon utan någon jämlike. Anders Dahl Monsen har också rumsterat om i den norska historien, och hittat en banderoll med slogans från den tidiga socialismens dagar, låt vara att han gjort om den i enlighet med sitt eget ideal: 0 timmars arbete, 10 timmars rekreation och 14 timmars vila. Dahl Monsen har rykte om sig att vara en lat konstnär, och är det något som provocerar det idoga norska folket så är det lathet. När detta ideal kläs i socialistisk dräkt blir resultatet minst sagt explosivt.
Förra sommaren kunde stockholmarna ta del av den norska s.k. retrogardismen, målare som med blicken i backspegeln hyllar de gamla mästarna och det traditionella hantverket. De unga norrmännen hos Gallery Niklas Belenius färdas på en helt annan bog. De tar för sig av samtidskulturen, driver med oss, sjunker ned i djupaste gravallvar och pillar i gamla sår med en frenesi som inte motsvaras av deras självpåtagna slackerattityd. Men det är nog syftet med det hela, att man inte ska vara alltför säker på var man har dem. Helst säkert är i alla fall att den norska samtidskonsten inte lider vare sig av dåligt självförtroende eller brist på initiativförmåga.
Bilder (uppifrån och ned): Steinar Haga Kristensen, Heidi Johansen, Anders Smebye
Adress: Ulrikagatan 13, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 3/6-4/7
Anders Olofsson (text och foto)
