Bildkonstnären Nina Roos tvillingsyster, kritikern Rita Roos (1956–1996) hävdade i en av sina recensioner: ”När en målning är bra är den överlägsen ordet och separerad från ordet, den är både utan ett namn och mer än ett namn.” Jag kan se att Nina Roos bildkonst uttryckligen är så; hennes språk är inte i orden och på så sätt ställs kritikern och publiken inför en utmaning. Det är målningar som äger rum; de aktualiserar så att säga rumslighet. Långsamt kan betraktaren stiga in i detta rum, men det kräver tid.
Jag frågar efter en stol i galleriet och sätter mig ned. Det förefaller naturligt att börja vid fem enorma, grårosa målningar som intar ett slags paradplats i galleriet. Vissa uppgår till hela fyra meter och går under titeln Lucid (bild överst). Tankarna går till Roos utställning i Galerie Forsblom för fem år sedan. Då handlade det mycket om ett slags labilt rum. Det var brunnyanserat och jag kunde uttyda uppfläkta kartonglådor, sår och blåmärken. Även om det var tystlåtet och reducerat fanns det en stor laddning i bilderna. När som helst kunde allt rasa samman och det fascinerade mig.
Sedan dess har Roos, som i dag är en av Nordens mest uppskattade målare, ställt ut i Norge, Belgien och senast i Lunds konsthall 2019. Det hudnära och grårosa återkommer hon till. I serien Lucid återfinns en mjuk kroppslighet, sår och öppningar av en annars stängd eller dold verklighet. Två av dem bildar ett slags diptyk, fulla med stickor nedborrade i något jag uppfattar som ömmande hud. Målningarna tycks samtala med varandra tvärs över rummet och jag hamnar i en konfrontation jag inte kommer undan; kropp och rum sammanblandas.
Roos har alltmer börjat koppla färgväggar eller färgrum till sina målningar. Den första paviljongen fanns i Antwerpen. I Lund gjorde hon en röd paviljong med målningar infällda i väggen, likt en tredimensionell målning. Kohtas målade väggar är en fortsättning på detta. Fyra verk i olika gråa, dämpade nyanser är hängda mot en silvergrå, pärlemorskiftande linje. Abstraherade tystlåtna skeenden, samt ett slags kirurgiska stygn hittas i de mörka målningarna och ger mig en förnimmelse av påtvingad stumhet. Något jag inte kan uttrycka i ord, ett glapp mellan verklighet och språk. Tankarna går till alla dessa snabba skeenden i vår värld då språket inte hinner med och hur det förloppet kan orsaka obehag. Att det finns en mängd klichéer i språket som inte når den exakta formuleringen.
Fastän målningarna är blekt monokroma är färgen överraskande nog det centrala i Roos skapande; allt utgår från och får sin början i en viss specifik färg. Tanken är så att säga kopplad till färgen, inte så att hon direkt vill förmedla en känsla via färgen – utan färgen är tankematerialet. Färgen öppnar det rumsliga i målningarnas plats. Fokus ligger på små nyanser. Roos planerar noga sina verk för ett visst utrymme och de är på så vis platsspecifika. Galleriets takfönster kommer väl till pass, det naturliga ljuset gör sitt och målningarna lever med ljuset och rummet.
Utställningen innefattar också en hel del teckningar. De är systematiskt gjorda med tidsangivelser. Datumanteckningar visar att de allra senaste är gjorda några dagar före vernissagen. En punkt går från en vinkel till en annan, ett slags rörelse- eller tankekartor. Det hela påvisar någonting i det undermedvetna, likt automatism.
Roos har valt att måla Kohtas mindre rum djupt blått, likt en skugga. Serien med fyra målningar i detta rum går under titeln Kranium och innefattar alla associationen av ett huvud. Det seriella och helhetstänkandet i hängningen står nu mera i fokus, allt måste inte hända i en bild. Duken har lämnats bar i kanterna och det utsuddade vita är återkommande. Bildspråket är processinriktat och för fram spänningen mellan teckning och måleri. Roos påvisar också här ett mentalt läge, en förnimmelse som hänger ihop med de övriga målningarna i utställningen. Det hela tycks uttrycka ett rum som inte är definierat, varken plats eller position; det är okoordinerat.
Jag fascineras av sättet Roos filtrerar vår värld i måleriet. Hon använder sig inte av pamfletter eller ett politiskt språk, utan det handlar om ögonblick av insikt. Måleriet blir ett slags hinna till verkligheten. Det är ofrånkomligt krävande, och betraktaren behöver antenner; en målning finns ju bara när någon ser den. Det mediala bildflödet har i dag tagit över hur folk upplever bilder och måleriet hamnar därmed i en svår position. Men en målare kan inte vara för introvert och subtil, ej heller för direkt, för då blir det platt och endast information. Det är med andra ord frågan om utmanande balansgång. Här tycker jag att Roos är ytterst skicklig. Hennes måleri får mig att skärpa blicken, också i relation till det som finns utanför målningen. Jag blir varse, det kommer in en aspekt som jag inte har tänkt på tidigare, en ny formulering – som jag nödvändigtvis inte kan eller behöver formulera.
Camilla Granbacka
Foto: Jussi Tiainen/Kohta, Verkstadsgatan 2 B, Helsingfors. Utställningen pågår 13 augusti – 11 oktober 2020
