Nationalmuseum, Stockholm: Prerafaeliterna (26/2-24/4)

Det råder väl knappast någon tvekan om vilken utställning som blir vårens kioskvältare i museivärlden. Prerafaeliterna på Nationalmuseum har alla de egenskaper som en publikmagnet skall ha: urstyvt hantverk, lättillgängliga bildvärldar och möjligheter till igenkännande i varje vrå. Står man dessutom ut med en unken kvinnosyn, en kväljande religiositet och en obehaglig världsfrånvändhet, då har man hittat rätt utställning. Nationalmuseum gör sitt bästa – och det är bra nog – att placera in prerafaeliterna i sin samtids sociala och ekonomiska sammanhang, och visst kan man i deras verk urskilja återklanger från den hårda industrialismens sweatshops. Men för det mesta berättar ändå deras verk om att vantrivas i kulturen. Deras lycka var att de samtidigt hade ett antal karismatiska kvinnliga modeller till sitt förfogande, vilka fick agera horor och madonnor i en och samma person. Men när man tröttnat på de ondulerade damerna med inåtvända blickar känns det som en befrielse att möta den lilla del av utställningen där några kvinnliga fotografers verk visas. Här bränner det verkligen till, och Julia Margaret Cameron och hennes medsystrars porträttfoton är – trots deras tunga beroende av måleriets estetik – fascinerande studier i människokaraktären. Ett plus till upplevelsen ger också några bilder ur fotografen Tom Hunters serie ”Life and death in Hackney” (bilden), där prerafaeliternas arektyper möter den nedgånga periferin i nutidens London. (Adress: Södra Blasieholmshamnen)

Utskriftsvänlig version