Alla museers samlingar är resultatet av ett kulturellt betraktelsesätt, som även involverar ett ställningstagande till de sociala och politiska normer som kännetecknar det samhälle i vilket institutionerna vuxit fram. Det är ett faktum man måste ta hänsyn till när man tar del av museernas version av kulturhistorien. Det finns alltid orsaker till att vissa saker visas och andra exkluderas, liksom att museets presentation enbart skall betraktas som ett förslag på hur historien kan läsas. På senare år har det de flesta museer bedrivet ett seriöst inre förändringsarbete som syftat till att medvetandegöra de alternativa beskrivningsmodeller som finns och som producerar nya presentationssammanhang. Sätten att ”läsa” museernas samlingar – det kan handla om exempelvis ett postkolonialt eller feministiskt perspektiv – gör det möjligt att betrakta de gamla välkända föremålen i ett nytt ljus.
Under en följd av år har vissa av Stockholms museer tagit tillfället i akt att göra sådana remixar av delar av sina samlingar i samband med Stockholm Pride, årets viktigaste manifestation för HBT-grupperna (HBT är en numera vedertagen förkortning för ”homosexuella, bisexuella och transpersoner”). Det är sympatiskt, men samtidigt lite förrädiskt eftersom man lätt kan få intrycket att detta alternativa synsätt på museisamlingarna enbart är något man pliktskyldigast dammar av under en vecka när HBT-frågorna råkar befinna sig på parkettplats i det offentliga rummet.
Det är därför glädjande att Nationalmuseum låtit Patrik Steorn och Victoria Hejdelind göra utställningen ”Queer – begär, makt och identitet” i formen av en riktig sommarutställning med bra presentationsmaterial och åtföljd av både guidade visningar och en föreläsning av Patrik Steorn. Steorn är en auktoritet på området, och doktorerade år 2006 på ämnet nakna män i konsten, där han påvisade i hur stor utsträckning bilden av den nakna manskroppen fungerat som en projektionsyta för idéer och ideologier med hemvist långt utanför konstens domän. Detsamma gäller i hög grad verken i Nationalmuseums utställning.
Själva queerbegreppet är mångdimensionellt, men står i detta sammanhang främst för teoribildningen kring könet och könsidentiteten, där man tagit fasta på dess karaktär av historisk konstruktion, och inte något biologiskt förutbestämt. Tidigare har exempelvis konstnären Matts Leiderstam arbetat med de homoerotiska underströmmar som finna i exempelvis 1600-talets konst. Även i Steorns och Hejdelinds urval blir sådana läsarter tydliga. Bouchers ”Leda och svanen” kan utan större svårighet tolkas som bilden av en avbruten lesbisk kärleksakt och i Peruginos porträtt av Sankt Sebastian utstrålar helgonet snarare erotisk upphetsning än fysiskt lidande. Mycket riktigt har han också kommit att bli de aidssjukas skyddshelgon.
Men den manliga nakenheten har fler dimensioner än så. Eugène Jansson var praktiserande homosexuell, något som på sin tid var brottsligt. Hans bilder av nakna, atletiska män var därför sprängstoff och ett potentiellt bevismaterial mot honom i en eventuell rättsprocess. Lyckligtvis passade bilderna mycket väl in i den samtida kulturkampen mot vad många uppfattade som industrialismens och urbaniseringens förgörande av det rena och enkla i människonaturen, och Janssons verk blev praktfulla baner att föra i denna strid. Janssons sexuella läggning var ingen hemlighet ens när det begav sig, och visst kan man känna igen hans estetik i exempelvis Robert Mapplethorpes fotografier från 80-talet. Lite svårare kan det vara att vara för en nutida betraktare att identifiera forna tiders porträtt av vitpudrade, fjäder- och spetsprydda härförare med militär makt och krigisk maskulinitet. Orsaken är förstås att vi saknar kopplingen till dåtidens uppfattning om hur makt och krigiska bragder borde åskådliggöras, och där fjädrar, plymer och smink var naturliga ingredienser.
Efter en stund förstår man hur lite av vad vi idag uppfattar som ”maskulint” respektive ”feminint” är allmängiltigt. 1600-talskonstnären Cornelis Cornelisz målning ”I tidens spegel” avbildar exempelvis en grupp människor där det är i det närmaste omöjligt att avgöra vem som är kvinna och vem som är man. Denna upplösning av könsgränser och sexuella identiteter känns emellertid påfallande modern – det androgyna stilidealet är numera stapelvara i mode- och musikindustrin, även om få kanske till fullo skulle bejaka implikationerna detta har för hur vi ser på begreppet ”kön”.
”Queer – begär, makt och identitet” är en liten utställning, men naggande god. Dess pedagogik känns inte överlastad, utan upprättar små rum för eftertanke. Förhoppningsvis har dessa en varaktighet som sträcker sig längre än till den 10 augusti.
Bilder (uppifrån och ned): Pietro Perugino, Eugène Jansson, François Boucher
Adress: Södra Blasieholmshamnen
2008-07-20 Anders Olofsson (text), Nationalmuseum/Erik Cornelius(foto)
