Färgfabrikens installation med konstnärsduon nabbteeri (Janne Nabb och Maria Teeri) är ett gigantiskt memento mori, och en del i konsthallens långsiktiga arbete kring klimat och överlevnadsfrågor. Fokus ligger, i vid bemärkelse, på trädgårdar och hur människan påverkar naturen. Titeln ”Whatever lives bends down” anspelar på att även det mest livskraftiga ogräs måste böja sig, när vintern kommer.
Någon såg kanske nabbteeris verk på Venedigbiennalen 2019, när de representerade Finland i den nordiska paviljongen. Då lät de naturen transformeras till mondän inredningsdetalj. Färgstämda, stenliknande kuddar och enstaka naturföremål utgjorde vitala inslag i en miljö som andades avslappnad elegans. Naturens nedbrytande krafter förekom endast i filmade inslag, och komposten var instängd i en futuristiskt formgiven boll av metall. Men här har man valt att på allvar närma sig själva förmultningsprocessen, och utställningen har också arbetats fram på plats i Färgfabriken.
Miljön vi får kliva in i är ett försök att ge form åt en organisk process. Jag skriver försök, för upplevelsen är lika mycket att befinna sig i ett okontrollerat skeende, som antyds snarare än gestaltas fullt ut. Färgfabrikens basilikaliknande sal, i fonden krönt av sitt runda, nu med färgglad bråte täckta fönster, för tankarna till en skräpkatedral i vardande. Det första intrycket är av en närmast amatörmässig ansats. Som ungdomars försök att skapa trivsel i ett första boende med hjälp av olika arrangemang med skräp som ingen egentligen orkar hålla ordning i. Men här finns en fin doft av mull.
Utställningen hålls samman av ett 21 min långt loopat ljudverk, kopplat till olika filmer på tre skärmar. Ljudet är lätt ekande, likt utropen på en flygplats där man inte riktigt hör men anar viktiga budskap. Jag saknar teknisk information, om texten som har fina poetiska inslag och om filmernas längd. Det skulle underlätta att ta till sig helheten, men jag fastnar ändå för de animerade tredimensionella gestaltningarna. Som ”Larven”, en levande maskliknande pelare av sten som likt en larv sakta utforskar sitt luftrum. Den strävar uppåt mot sitt för oss okända mål med obegripliga rörelser, som sökte den något. Här känner jag naturens kraft.
I nabbteeris arbetsprocess ingår återanvändning, att bryta ner och återbruka delar av tidigare gjorda verk och kombinera dem med material från utställningsplatsen. Det finns en omsorg i detaljerna, som i sladdarnas vaddering fastsatt med påsförslutare likt taggiga, varnande ryggrader. Filmdukstyngderna består av grenar, stenar, och annat upphittat skräp. Här och var finns en viss ordning, likt när ett barn ordnar affär av funna småsaker. Det blir som en svag, möjligen fåfäng kraft, som griper in här och där och försöker upprätta ett system.
Det finns också en fascination inför sönderdelningen och förruttnelsen, liksom för sjukdom och all slags invasiva krafter, representerat av halvt avätna kroppar och terrarier med obestämt material i sönderfall. Ett gammaldags diabildspel visar döda djur och insekter man funnit i Färgfabrikens närområde. Här har naturens nedbrytande krafter helt släppts lösa, och som människor har vi inte längre kontroll utan kunde lika gärna befinna oss bland maskarna i jorden.
Är det så här det känns att vara död, tänker jag, i mellanrummet mellan upplösning och total förmultning? Ut från väggarna sträcker sig spröt av långa tunna växtdelar som fingrar eller torra rottrådar, som befann vi oss i en håla eller en skogsmus underjordiska bo.
Var och en som försöker sköta en trädgård känner igen momentet av nederlag, av upplösning och brist på kontroll. Något lever, något är dött. Det är kanske främst denna blandning som utmärker verket. Kanske också en önskan att gestalta att det som har dött inte kan dö.
Parallellt pågår grupputställningen ”Moulding nature – discursive struggles over the environment”. Det är en svåröverblickbar blandning av konst och vetenskapliga redovisningar av forskningsprojekt på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet). Här finns ett gediget engagemang, men som har svårt att hitta en estetiskt tydlig gestaltning. Välbehövligt fokus blir då Hanna Ljunghs videoverk ”Vedergällning” från 2007 och lettiska Katrina Neiburgas videoinstallation ”Pickled long cucumbers” (2017), en filmisk fantasifullt skildrad närkontakt med våtmarker.
Ett sånt litet kryp människan ändå är. Kvinnan som föds ur dessa fuktiga omständigheter framställs som en skyddslös prinsessa Tuvstarr, medan mannen får vara erövrare som gräver, noterar, och med sin dikning närmast för ett krig mot denna speciella natur.
Som helhet finns mycket att hämta i Färgfabrikens pågående utställningar, om man önskar sig en tankeväckare kring tillvarons ekologiska perspektiv och vilken plats och roll människan egentligen har i detta sammanhang.
Eva Asp
Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, Stockholm. Pågår 26 augusti – 26 november 2023. Konstnärssamtal i utställningen med nabbteeri 16 september kl 15.00
