Om du är intresserad av konstteori, ta LSD i stället och om du ska fota prostituerade så får du allt prostituera dig själv först! Så tipsar Nan Goldin sina studenter när hon undervisar vid Yale och det verkar som om hon tycker att det är lite häftigt.
Nan Goldin är i Stockholm i samband med öppnandet av sin retrospektiva utställning på Kulturhuset. Ett samtal ska äga rum på Kilen mellan konstnären och Gunilla Knape, forskningschef på Hasselblad Center. Med på scen är även fotografen och Nan Goldins vän J H Engström. Det är fullsatt och efter en dryg kvarts försening enligt svenska tidsmått mätt berättar Nan Goldin att hon enligt New York standard minsann är tidig.
Utställningen på Kulturhuset är i princip densamma som visades i Göteborg i samband med att Goldin fick Hasselbladspriset 2007. Att bildspelet ”The Ballad of Sexual Dependency” digitaliserades inför visningen förra året var något som genomfördes till Goldins stora besvikelse eftersom hon är övertygad om att bildspelet tappar något när det inte längre visas analogt. När Knape frågar om hennes landskapsbilder berättar Goldin indignerat att det är väldigt få som känner till att hon överhuvudtaget fotat annat än de bilder som ingår i Balladen. Hon är dessutom evigt trött på att Balladbilderna ses som ett uttryck för en ”marginaliserad grupp på Lower East Side”. För det första menar hon var hon och hennes vänner aldrig marginaliserade, de tänkte aldrig på sig själva i förhållande till andra världar. För det andra togs hälften av bilderna aldrig på Lower East Side, utan i Berlin.
Idag är Nan Goldin mer nyfiken på vilka stämningar som infinner sig än vad som berättas. Vi får också veta att hon är redo att byta medium för hon har aldrig gillat fotografi eller för den delen någonsin velat bli fotograf. Hennes lite trumpet tuffa stil påminner till stora delar om en fjortis och även om hon lärt sig älska fotograferandet så menar hon att det är bara när hon är i Sverige som hon pratar om fotografi. När hon undervisar sina studenter börjar hon istället alltid med att fråga om de använder kondom och om det finns någon oskuld i klassrummet.
Av samtalet om landskapsbilderna blir det inte mycket utan Goldin undrar i stället hur det kommer sig att svenska manliga fotografer visar prov på en kvalitet som hon tidigare enbart tillskrev kvinnliga fotografer, nämligen ett ömsint (compassionate) förhållande till de avbildade. Detta kunde hon se hos en Christer Strömholm eller en Anders Petersen. J H Engström blir ombedd av Goldin att ge sin syn på saken och han spånar fram att det kanske kan ha att göra med att de använder tiden som verktyg, att bilderna får ta tid. – Strömholms serie ”Place Blanche” fotades under 6 år och inte på två veckor, som han uttrycker det. När Nan Goldins studenter berättar att de ska ut och fota prostituerade meddelar Goldin att det får de bara göra om de blir en av dem – alltså prostituerar sig själva för att de prostituerade inte ska känna sig avklädda, rent bildligt. Hon exemplifierar med hur Diane Arbus bilder av dragqueens ledde till att de avporträtterade hatade henne för att hon just kom utifrån och liksom skalade av dem (stripped them) med sin kamera. Här hade det varit intressant med en motfråga varför det är självklart att man måste vara del av ett sammanhang för att få fota detta men istället beskriver Goldin den AIDS-tyngda perioden under 80- och 90-talen.
Hon berättar om hur förvånad hon blev när det visade sig att den utställning hon curerade 1989 med bilder om AIDS var den första i sitt slag. Hennes vänner hade ju börjat dö av sjukdomen redan 1982. Vi får också veta att hon testade sig själv första gången 1990 och att hon kände en enorm skuld för att inte testen var positiv, hon som både hade delat sprutor och haft sex med HIV-positiva. Hon pratar om ”survivors guilt” och så visar det sig att även Engström är uppfödd på skuldkänslan, med modersmjölken. Så där håller det på, en klyschvarning här, tänka högt lite där, och det privata tar överhanden som när Goldin utbrister ”I love the twins”, och syftar på J H Engströms och Amanda Ooms tvillingar som Goldin tydligen fotograferat i somras. Knape undrar om Goldin kommer att fortsätta fota barn och det kommer hon visst för det är så roligt eftersom de ännu är oförstörda från påtvingade sociala mönster…
Förstörd håller däremot världen på att bli på grund av datorer menar Goldin. Hon nämner det märkliga i att man hellre sitter framför Wikipedia och läser om vilka filmer av Cassavetes som är bra i stället för att själv se samtliga filmer och bilda sig en uppfattning. Snart kommer hon dock på sig själv med att låta konservativ i sin inställning till den ”nya” tekniken men hon menar att det dåliga med datorernas intåg är något helt annat än när de gamla målarna förfasades över fotografiets entré på konstscenen. Hon avslutar med att hylla Una-bombaren som hjälte för att han har samma anti-inställning till den digitala världen som hon själv. ”Om ni läser hans manifest förstår ni varför jag hatar det digitala”, säger hon skrattande och framstår som en postpubertal femtiotalist.
Samtalet med Nan Goldin var inte bara långdraget, det visade även hur ointressant pratigt det blir när klubben för inbördes beundran ska belysa varandras förtjänster och förmågor på scen. Saken blev inte bättre av att Goldin vid två tillfällen var onödigt dryg mot sin publik; himlade med ögonen när vi inte kände till en fotograf eller undrade om vi ens var födda när AIDS-frågan kom på tal. Samtalets karaktär var stundtals som att sitta och tjuvlyssna på bussen när Goldin och Engström satt och mindes och spånade tillsammans, i början försöker man uppfatta allt men efter alltför många interna referenser börjar man så smått kika ut genom fönstret.
2008-09-10 Jennie Fahlström (text), Kulturhuset (foto)
