Jenny Morelli och Dorinel Marc, juli 2018. Foto: Adrian Ulander
Av: Jenny Morelli
I mars 2006 publicerade jag texten ”Saker jag blir glad av” på min blogg. Jag hade precis sett Modernautställningen på Moderna Museet. Särskilt upprymd var jag över den för mig helt okända Dorinel Marc som i sin tur presenterade ”Markus Andersson en målande samtidsskald” som sitt bidrag till utställningen. Målningarna som Dorinel Marc ställde ut var gjorda av Markus Andersson – bland annat en som föreställde Christer Pettersson som syndabock. Storyn bakom intresserade mig.
Konstnären Markus Andersson hade mailat Dorinel Marc när Marc jobbade som jurymedlem för Liljevalchs vårsalong 2002. Markus var arg för att Dorinel tagit in dålig konst. Från början var det alltså en mailkonversation som ledde till att Markus Andersson släpptes in i de fina salongerna – via Dorinel Marc. Efter att jag publicerat min text kontaktade jag Dorinel Marc för att berömma honom, och sedan började även han och jag maila med varandra. När jag träffade honom på Konstfack senare samma vår presenterade han mig översvallande för alla vi träffade som ”en av Sveriges bästa bloggare”. Sedan dess har vi hållit sporadisk kontakt.
I samband med att Dorinel fick barn försvann han från den svenska konstscenen, men dök upp 2011 med utställningen ”Jag saknar inte konstvärlden. Saknar konstvärlden mig?” på Rumänska Kulturinstitutet i Stockholm. Nu 2018 har det gått ytterligare 7 år och jag vet inte om konstvärlden saknar Dorinel Marc, men jag gör det. Alla samtal, möten och debatter blir nämligen roliga när han är med. Han har en ovanlig förmåga att se saker och ting från ett annat håll. Och när han ingriper i olika skeenden förändrar han spelreglerna och ställer till det. Allt blir oförutsägbart.
När skribenten Malcom Kyeyunes i våras skrev om Carolina Falkholts muralmålning på Kungsholmen, väckte han frågan om radikalitet och hur publiken förhåller sig till olika avsändare i konsten. Enligt Kyeyunes står samtidens radikalitet för mer form än innehåll; den radikala konsten ska inte göra någon arg, förutom kränkta män på Flashback. Då ville jag veta hur Dorinel Marc resonerar i frågan. En dag i somras stämde vi träff vid Mariatorget. Dorinel var aktuell med en grupputställning på Konstfrämjandet på Swedenborgsgatan.
Jenny Morelli: Vad är radikalitet enligt dig?
Dorinel Marc: Det som anses vara radikalt just nu är samtidigt det som sanktioneras av politiken. Att vara konstnär och radikal feminist är helt acceptabelt men inte att vara radikal på något annat sätt, exempelvis högerradikal. Och att vara normkritisk är rätt. Men den som kritiserar normkritiken blir genast utstött. Det finns alltid några som vill bestämma spelreglerna. Går man inte med på dessa regler åker man ut.
Ja, fast din normkritiska hållning kan ju uppfattas som konservativ?
Eller helt enkelt: självkritisk. Eller som internkritik inom konst- och kultursfären.
Så vad säger du om Kyenes artikel?
Jag håller med om detta med avsändare men han motsäger sig själv lite grann. Att få statliga stipendier och samtidigt kritisera systemet är en del av den konstnärliga friheten som staten är ”tvungen” att garantera oss konstnärer. Staten får inte lägga sig i, så länge det inte rör sig om brott, som hets mot folkgrupp, rasism, skadegörelse, våldsbejakande extremism och så vidare. Men när Carolina Falkholt målar en jättesnopp på en fasad blir det som att skicka en dickpic till alla som går förbi eller kanske till hela världen när det sprids via medierna. Hon valde att måla penisen väldigt föreställande och helt utan den ornamentik som hon annars använt till de vaginor som hon tidigare målat. Jag tror att hon ville att folk skulle reagera starkt. Penisbilden blev övermålad efter protester från boende i området som inte ville ha en jättestor dickpic i kvarteret. Jag brukar faktiskt påpeka (mer eller mindre skämtsamt) när snoppar från olika konstutställningar dyker upp i mitt instagramflöde att även de mest anständiga personerna skickar dickpics till sina följare.
Men tycker du att Falkholt gör radikal konst?
Radikalt är relativt. Det som är radikalt i ett sammanhang är inte alls radikalt i ett annat. Och om det radikala uppmanas eller uppmuntras politiskt, då blir det något annat.
Så vad är konstnärens roll enligt dig?
En fri konstnärs verk ska inte kunna användas som propaganda. I konsten måste det finnas möjlighet till tolkningar. Något som jag har reagerat på sedan länge är hur konstnärer använder feminism för att uttrycka hat, våld och sexuella perversioner. Som under #metoo-rörelsen då bilden på två kvinnor som halshugger en man delades flitigt på sociala medier, alltså målningen ”Judith och Holofernes” av Artemisia Gentileschi. Bilden kunde uppfattas som manshatisk och våldsbejakande, men i detta ”goda” sammanhang var allt tillåtet. Eller titta på drevet mot Mr Cool. Jag är själv kritisk till oetiska verk som görs och sprids i konsten namn, men vi får inte döma avsändare med olika måttstockar.
Och din egen roll?
Jag vill nå bortom politiska och religiösa gränser och förstå stora samband. Försöker se det allmänmänskliga och tidlösa, men inte FÖR distanserat för då blir man cynisk. Jag är politisk flykting och konstnär och betraktar mig som politisk och religiöst oberoende. Jag är konstnär för alla – även för dem som inte tycker det jag gör är konst. Jag försöker uppträda likadant mot alla oavsett om de är mina vänner eller motståndare. Vi lever i en tid då det är extra viktigt att vi är kritiska mot våra vänner och rättvisa mot våra fiender.
Fattar inte…
Jo, många blir ju irriterade på konsten, det kan vara en flaggstång som böjer sig eller en penis på en byggnad. Oftast tas inte de irriterade på allvar. Men de som blir arga är också en del av samhället. Jag tycker om samhället och jag tycker OM de här människorna som är arga; de som inte tycker att jag ska vara här, eller som tycker att jag är en fjant. Men de är en del av folket och reagerar på det jag visar. Jag tycker om mina egna fiender så att säga.
Men vilka är dina fiender?
Inte fiender, men de som ifrågasätter och inte gillar det jag eller andra konstnärer gör. Jag är tacksam att de reagerar och markerar på ett tydligt sätt. Jag blev attackerad i Belgien, till exempel. Vi spärrade av en gata där jag stod i min burka och dirigerade om trafiken. Men det var inte särskilt populärt, ha ha. Belgarna i sina bilar ville komma hem.
Varför stod du i burka och dirigerade om trafiken?
Det var under performance-evenemanget Upstairs Basement på Espace Moss i Bryssel 2016. Arrangörerna hade tillstånd att spärra av, men de boende i området respekterade inte det. Då kom jag och arrangörerna på idén att det skulle vara mer effektfullt och respektingivande om jag stod och dirigerade om trafiken.
Ok, så de ville hem med sina bilar och du blockerade vägen…
Det funkade faktiskt bra ett tag, men sedan blev några väldigt aggressiva och jag blev först hotad, sen attackerad. Händelsen filmades av arrangörerna. Våld är inte ok, men jag kan inte bara visa själva attacken. Några av mina kollegor tyckte jag skulle göra en grej av det, men jag ville inte det. Jag kan inte bara ta ut en del av berättelsen. Den här filmen kan också användas till att legalisera våld mot konstnärer. Jag har ju själv gjort aktioner som är aggressiva, t.ex. när jag spikade genom Natalia Edenmonts ögon. Jag spikade bara genom en bild, men det tog tre år innan jag kunde visa den filmen. Vissa saker måste mogna. Man måste reflektera och fundera. Jag blir själv mycket påverkad av aggressiva handlingar, oavsett om det är jag eller någon annan som sätter igång dem.
Så det är aggressivt att stå med burka och dirigera trafiken?
Ja, för den som ska ta sig hem med bil. Plötsligt står någon i burka mitt i gatan. Inte långt efter terrorattackerna. Jag förstod att det skulle kunna göra folk rädda och förbannade.
Det låter nästan som att du tycker att det är lite rätt åt dig att du blev attackerad?
Ja, den unge mannen som slet av mig burkan blev lite chockad när han såg att det var en gubbe med skägg inuti. Han sprang och visade burkan för en gammal tant. Jag fick inte tillbaka den. Jag som konstnär är medveten om att jag tar vissa RISKER och människor behöver tid. Tänk dig att någon är rädd för spindlar. När du tar fram en låtsasspindel och spelar på folks rädslor tar du en risk. Det kan vara jättejobbigt för vissa. Rädsla är en egenskap som vi får lära oss att respektera och hantera. Det funkar inte alltid med chockterapi. Ha, ha. Människor måste få tid att vänja sig. Går det för fort kan folk gå till attack.
Är det konstnärens roll att introducera saker som är läskiga?
Ja, precis som film- och leksaksindustrins. Jag vill verkligen vidga konstbegreppet. Vi konstnärer skapar medvetenhet och får mänskligheten att lära sig om saker som är hemska och annorlunda. Vi förbereder oss själva för vad vi kommer möta i framtiden. Mänskligheten är på väg att packa ihop allt digitalt, som en omvänd evolution, ett slags frö som ska öppnas upp någon gång i tiden och någonstans i rymden. Min utställning “Flykten från Antropocen” handlar om det.
Är det därför du använder burka, eftersom den är något främmande för många?
Ja, en burka förknippas med det främmande och det skrämmande. Jag försöker få andra att vänja sig vid burkan samtidigt som jag bearbetar mina egna rädslor och fördomar. För många som jag träffar är det första gången som de ser en burka på nära håll eller pratar med någon som bär en burka.
När vi sågs på Supermarket förra året var du klädd i burka och jag såg att du började debattera med Tobias Bradford som hade skapat en dansande växt. Får man inte använda växter?
Konstnären har lärt mänskligheten att använda symboler. Där finns det likheter med religionen. Jesus lärde människan att dricka vin i stället för blod. Konstnärens roll är att använda symboler ISTÄLLET för levande offer, och jag blir verkligen upprörd när konstnärer använder riktiga djur. Eller blommor och låter dem dö. Växtplågeri! Men Bradford förstod mig.
Men trä är ju också levande. Kan du överhuvudtaget använda något som helst levande material i ditt skapande?
Det är svårt. Ju mer medvetna vi blir desto mer komplicerat är det att behandla något levande som konstnärligt material. Religionen var väldigt stark under min uppväxt. Mina grundstenar är kommunism och religion. Mina föräldrar var ortodoxa, men jag ifrågasatte religionen. Jag gillade inte prästerna. Min mamma hade velat att jag skulle bli präst.
Du är ju själv prästlik…
Jo, men jag tyckte inte om det institutionaliserade prästerskapet. Även konstnärer är ju lite upphöjda även om de flesta av oss har dåligt med pengar. Jag tror att religion är ett program- eller skriptspråk. Skapelseberättelsen som är en så framgångsrik berättelse inom kristendom, islam och judendom handlar ju om att människan skapades av lera. Konst har fått samma status. Sen förhistorisk tid har konstnärer strävat efter att skapa den perfekta människan i olika material. För att inte tala om robotteknologin som också är en del av den stora konstvärlden. Människan kom på ett sätt att reproducera sig som inte var organiskt. Det är konst. Det är teknologi. Det är magi!
När jag först såg verket med Markus Andersson på Modernautställningen 2006, tänkte jag på vilka som är exkluderade från konstvärlden. Är det ett tema du fortfarande intresserar dig för?
Mycket av det jag gör handlar om den andre. För de flesta i konstvärlden betyder det kvinnan eller invandraren, men jag har ju försvarat ”gubben” i flera sammanhang, och tagit upp den svenska mannens utsatthet. På den tiden var det Markus Andersson som inte fick vara med i ”de fina salongerna”. Just nu arbetar jag för att få alla människor oavsett hudfärg, kön, religion eller politisk åskådning medvetna om fascismen när det handlar om djuren.
Vi i konstvärlden är medvetna om patriarkala strukturer och hänvisar ofta till dessa när vi vill få genom våra rättigheter. Vi hänvisar också till privilegier som den vite västerländska mannen har. Men samtidigt blundar vi för de privilegier som ALLA människor har. Vi kan äga djur, sälja och köpa dem, tvångskastrera och tvångssterilisera dem, tvångsmjölka dem, avliva och slakta dem, sälja deras kroppsdelar, ta deras skinn och så vidare. Och det är helt lagligt. Men vad som är tillåtet enligt lag behöver inte vara tillåtet utifrån djuretiska lagar. Den västerländska kulturen har inte lyckats avskaffa djurslaveriet. Feminismen har åstadkommit enormt mycket när det gäller kvinnors rättigheter, men precis som kommunismen har den ignorerat djurens rätt till sina kroppar. Ett citat som tillskrivs Sokrates lyder: ”Tala inte om fred och kärlek när du har ett dött djur på din tallrik”. Det är inte bevisat att det var Sokrates som sa det eftersom han inte skrev några böcker utan förde en dialog med förbipasserande. Ungefär som jag och många andra gör i sociala medier.
Jenny Morelli, skribent och redaktör Fotografisk Tidskrift
Dorinel Marc deltog under sommaren i utställningen Fönstertittarsjukan med verket White Guilt Illustrated, and Self Censurated i Konstfrämjandets lokaler på Swedenborgsgatan instagram.com/dorinel_marc
