En blänkande rad av lackerade oljeborrhuvuden i olika färger monterade på väggen – läckra skulpturer, som fetisher, som aliens, som skrämmande masker, samtidigt med en kuslig högteknologisk utstrålning. Ett slags bisarra smycken som kombinerar skönhet med en känsla av demonisk högeffektivitet.
Eller kanske är de faktiska borrhuvudena bara en utgångspunkt. Skulpturserien ”Spectrum” koncentrerar i alla fall mycket av Monira Al Qadiris särart. Uppvuxen i Kuwait har oljan och oljeindustrin blivit ett genomgående tema för henne, på samma gång livsbetingelse och förbannelse, och väl att märka är att utställningens titel ”Burning Desire” länkar oljan inte till behov utan till begär.
Det finns en ambivalens här, fjärran från all enkel miljömedveten retorik som vill påskynda det fossilfria samhället: oljan är inte ett artificiellt påfund utan organisk, oljan är många miljoner år gammal och en del av inte bara Kuwaits utan hela jordens historia, oljan är (tyvärr) vi, våra behov och våra begär, samtidigt som oljeindustrin på sikt är undergångsdömd – kanske tillsammans med hela planeten. ”Monuments for the future” säger Al Qadiri på pressvisningen med en gest mot skulpturväggen.
Det finns fler skulpturer av borrhuvuden på utställningen. Märkvärdigast är ”Miner”, tillverkad av vit regnbågsskimrande plast (alltså av olja), en skulptur som gestaltar ett slags statisk rotation och vars lyster samtidigt vill påminna om att pärlfisket tidigare var en av Kuwaits huvudnäringar, före oljan.
Det slår mig att dessa sköna objekt är beroende av de miljöideologiska förtecken utställningskontexten förser dem med – skulle de inte lika gärna kunna visas som hyllningar till en framgångsrik industri som skänkt delar av Mellanöstern välstånd? Inte heller det centrala videoverket ”Crude Eye” – en anspelning på engelskans ”crude oil” (råolja) – styr undan för skönhet och magi, men med en underton av tragik som i mina ögon sätter stämningen för utställningen som helhet.
Utan tillstånd att filma på något av de väldiga raffinaderierna har Al Qadiri byggt upp en egen modell, blinkande och strålande i mörkret, och rekonstruerar i videon på så sätt en barndomsupplevelse där anläggningen blir något av ett sagoslott. Men det är ett industriellt palats vars fundament vilar på mörker och död och som ingalunda befolkas av sagofigurer utan av gudar och demoner. Och slutmålet? ”Den morbida återerövringen av mörkret”.
Berättartexten är poetisk och har knappast någon entydig tolkning. Lite lättsinnigt kommer jag istället att tänka på det engelska talesättet för att stanna uppe till sent: ”burning the midnight oil”. Och sannerligen, där är vi nu, nära midnatt.
Mikael Olofsson
Göteborgs konstmuseum, Götaplatsen, Göteborg. Pågår 10 maj – 9 november 2025
