En av Miriam Bäckströms fotobaserade monumentala gobelänger i Marabouparkens konsthall liknar ett svindlande kosmos. Jag tänkte på Hubbleteleskopet som skickar oss ofattbara fotografier av stjärnkluster, nebulosor och galaxer. Avbildar de universum som det ”verkligen ser ut”, ja finns det överhuvudtaget något sådant? Nej, Hubble översätter ljusvågor – också de som inte uppfattas av ett mänskligt öga – via olika färgfilter till bilder som ganska fritt målar upp de hisnande utsikter som vi kallar universum.
Ända från början har Miriam Bäckström använt fotografiet både som medium och självkritiskt tema, på en gång dokumentärt och ställt i tvivel. Hon framträdde först med en svit foton av lägenheter hos nyligen avlidna, de skal och sediment som omger en människa. Men hon tillfogade en oroande känsla av Verfremdung med hjälp av små spår av en fotografs utrustning och närvaro som antydde att interiörerna var filtrerade genom fotografens subjektiva val och blick.
Och i en serie scenografier drev hon tvivlet på fotografiets oskuld ännu ett stycke: vid första anblicken tycktes fotografierna avbilda verkliga, autentiska rum – men någon perifer detalj avslöjade dem plötsligt som filmkulisser och konstruktioner. Det är ett tema som närmast kliniskt renodlade den samtida kritiska teorins kodord: konstruktion, autenticitet, språk, identitet. Miriam Bäckströms konst verkade uppstå ur ett hårt knutet grepp om de filosofiska begreppen; det är också tydligt i hennes filmer som har samma avskalade klarhet som matematiska laborationer
Också de stora gobelängerna i Marabouparkens konsthall utgår från fotografiet och kunskapsteoretiska reflektioner över mediet men förhållandet till den kritiska teorin är betydligt friare och överröstas av de storslagna formaten och den överväldigande skönheten i gobelängerna. Jag ser dem både som en vändning och en ny fas i hennes konst, på en gång uppbrott och ett nytt genombrott. Sju gobelänger indelar scenrummet som stora, hängande skärmar. De bygger var och en på olika mönster, från mer abstrakt informella till arkitektoniskt minimalistiska. Några buktar svagt på mitten, alla innehåller gradvisa förskjutningar i skala och ljus och ibland bryts den rektangulära formen – man blir först osäker på om de perceptuella händelserna är gestaltpsykologiska effekter. Uttrycket växlar från det strävt dova till det jublande färgrika, smyckat av guldtrådar.
Fotobaserat – men vad är det som avbildas? Miriam Bäckström har fotograferat olika ytor, ofta textila, på extremt nära håll så att man inte längre kan avgöra vad de föreställer, sedan bearbetat fotografierna digitalt och översatt dem till en vävfil som hon skickat till gobelängväveriet. Det är ett slags resa från fotografi till taktilt konsthantverk och måleri. Ja, de anknyter snarare till måleriet än fotografiet: fotografiets frigörelse från det avbildande och avstegen från centralperspektivet tillhör ju det moderna måleriet. Jag kommer att tänka på målare som Jean Dubuffet, Jean Bazaine, Vieira da Silva, Vasarely eller Barbro Östlihn; där rör sig nu Miriam Bäckström i en upprymd känsla av frihet.
I Miriam Bäckströms tidigare fotografi och filmer fanns en sakligt melankolisk betraktelse av världen och identiteten som kulisser, ett slags vanitasmotiv. Gobelängerna har en ljusare tonart. Tvivlet och insikten om världen som en instabil språklig konstruktion färgas inte längre av samma melankoli. Fotot finns där i bakgrunden men på ljusårs avstånd och för betraktaren blir själva översättningsprocessen en bisak. Gobelängernas mönster kunde vara outgrundliga stjärnkluster eller eviga lagbundenheter på mikronivå – konstellationer/kulisser vars sanning är osäker men som väcker en omedelbar och euforisk förundran.
Peter Cornell
Foto: Miriam Bäckström, Magnus Bons. Marabouparken konsthall, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg. Utställningen pågår 16 december 2017 – 8 april 2018
