Enligt den så kallade strängteorin har universum elva dimensioner. Det skulle alltså finnas ytterligare sju, utöver våra tre kända rumsdimensioner och tidens enda. Svindlande. För några år sedan refererade Peter Cornell i en kommentar här på Konsten just till universums multipla utsträckningar. Det var konstnären Sonja Larssons ”täta texturer av linjer”, hennes målade trådar ”i en oändligt komplicerad matematisk väv” som orsakat hans betraktelse, den gången. Den som nu fått mig att googla ”strängteori”.
Och det hände ibland när jag läste Peter Cornell, att jag fick slå upp någon av hans referenser. Men oftare att tanken tog ett skutt under läsningen. Inte sällan för att han visade på dolda världar och betydelser, strax under ytan på de synliga. Hans språk var mjukt och tyst, lika exakt som följsamt. Inkännande och inlyssnande beskrev han konsten som intresserade honom. Som läsare blev man medseende.
Det första jag läste av honom var antagligen boken ”Den hemliga källan”, en förtätad text om initiationsriter och ockulta underströmmar inom modernismen. Han lyfte på den mystiska förlåten kring Aguéli, Bauhaus, Rudolf Steiner, Malevitj och många fler som vid den tiden var underutforskade. ”Den hemliga källan” utkom 1981 och några år därefter började jag på Grundis, där Jessica Kempe, nu kritiker på DN, hade Peters bok som kurslitteratur. Jag fick den i min hand vid precis rätt tidpunkt – och slukade den.
Samma sak med ”Paradisets vägar” från 1987, en säregen samling lösryckta noter till ett fiktivt dokument som ska ha gått förlorat. Ett fantastiskt sätt att presentera favoritkonstnärer, författare och filosofer. Bildmaterialet fascinerade mig med sina ålderdomliga labyrinter, diagram och virvlande spiraler. Liksom Peters sätt att så att säga bakvägen ta sig till kärnan.
Tillsammans med hans övriga tunna skrifter, som ”Saker” och ”Mannen på gatan”, bildades ett författarskap med sällsynt hög specifik vikt.
När Peter långt senare kontaktade mig med frågan om jag ville publicera hans texter här på Konsten kändes det som ett privilegium. Det blev ett rent nöje, varje ord och kommatecken satt där de skulle. Mellan 2016 och 2022 skrev han ett antal recensioner och kommentarer som alla finns sökbara i sajtens arkiv.
Av hans många föreläsningar är det särskilt en som nu gör sig påmind, på Moderna museet om just den ryske suprematisten Kazimir Malevitj. Trots att det är länge sedan minns jag hur pedagogiskt han förklarade att det vi först tolkar som en platt målad svart kvadrat i själva verket kan tänkas vara en tredimensionell kub som faller genom bildens två dimensioner, höjd och bredd. Vi ser bara en sida av saken, och ibland ser den ut som en triangulär skärva, en linje eller en rektangel.
Att alla dessa former i själva verket kan uppfattas som kroppar i rörelse, tillfälligt fixerade med oljefärg på duken, uppenbarade för mig nya dimensioner av Malevitj gåtfulla konst.
Peter Cornell avled den 1 mars 2025 efter en tids sjukdom. Han blev 82 år.
Magnus Bons
