Jag har alltid förknippat Lars Vilks drivvedsskulptur Nimis med Werner Herzogs film Fitzcarraldo från 1982. Huvudkaraktären Fitzgerald, spelad av Klaus Kinski, har i filmen fått den befängda idén att forsla en ångbåt över ett berg i djungeln. Han vill starta en gummiplantage för att på så sätt kunna bygga ett operahus mitt i den peruanska regnskogen. I en känd filmbild hänger båten i en slänt, på god väg att fastna i den röda sandjorden. Kinski, stressad och med uppspärrade ögon, tar sig för pannan.
På liknande sätt har Lars Vilks (1946-2021) utmanat de svåra förhållanden som råder på stenstranden i Kullaberg i Skåne. Under drygt fyrtio år har hans Nimis brett ut sig och vuxit sig allt högre. Skulpturprojektet inleddes ett par år innan Herzog gjorde sin film och kom ursprungligen till som ett slags hämnd på det piskande havet som var nära att ta Vilks liv. Nu har han hastigt ryckts bort, fast på ett helt annat och oväntat sätt och under mycket olyckliga omständigheter tillsammans med två av sina livvakter. Polisen utreder i skrivande stund bilkraschens händelseförlopp.
Under alla år, också under tiden han levt med livvaktsskydd, har Vilks outtröttligt arbetat vidare på Nimis. Och kämpat för dess existens med länsstyrelser och domstolar. Verket har funnits med under alla mina år i konsten; jag var runt tjugo när jag först såg det på plats. Det finns något i Vilks besatthet och vision – liksom i den exalterade blicken bakom de tjocka glasögonen – som påminner om Kinskis figur i Fitzcarraldo. Ett engagemang utöver det vanliga, helt enkelt.
Första gången jag träffade Lars Vilks var när han höll en föreläsning på en konstskola i Norrköping, i början av 00-talet. Med avundsvärd energi och dräpande ironi drog han i rask takt konsthistorien inför de häpna eleverna. Häpnade gjorde även den oerfarne reportern, utsänd på sitt första uppdrag för Konstperspektiv. Jag lyckades knappt få en syl i vädret under intervjun i restaurangen efteråt. Febrilt försökte jag få ner åtminstone några av hans rappa repliker i anteckningsblocket.
Många år senare, och efter att rondellhunden förändrat hans liv så dramatiskt, kontaktade jag Lars Vilks med en undran om han ville delta i Frågeformuläret här på Konsten.net? Det hade han inget emot. När jag nu återvänder till hans svar läser jag under frågan om inspirationskällor att: ”Rondellhundsteckningen har sina rötter i Oskar Kokoschka.” Nu undrar jag förstås på vilket sätt han menade, och önskar att jag kunnat ställa en följdfråga.
När Salman Rushdie skrev sina memoarer om sina år under islamistiskt dödshot använde han sig av ett alias, Joseph Anton. En kombination av favoritförfattarna Conrad och Tjechovs förnamn. Från början var det ett täcknamn i polisens arbete, och en figur som befann sig mellan fiktion och verklighet. Lars Vilks uppträdde visserligen alltid under eget namn men drev ändå sitt konstnärskap med någon form av distans. Det var gestalten ”Lars Vilks” som agerade eller snarare följde med dit konstverken tog honom. Som konstnär kunde han inte kunde göra annat än att säga ja till det som erbjöds eller uppstod.
Men var fanns det individuella ansvaret? Existerade det verkligen inte inom konstnärsrollen? Och borde inte privatpersonen Vilks någon gång gjort halt? Åtminstone när han som konstnär blev inbjuden att tala på den anti-muslimska organisationen Sions konferens i New York. En tillspetsad situation som efter hand la sig. Men diskussionen om Lars Vilks yttrandefrihet har fortsatt. Och kommer så att göra. Röster höjs nu om att de svenska konstinstitutionerna borde stöttat honom mer, att han skulle fått ställa ut. Och att Moderna nu ska ta emot hans donation av rondellhunden. Står erbjudandet kvar?
Som illustration till svaren på Frågeformuläret valde Lars Vilks en av sina målningar i fotorealistisk stil, av den sort som blev en inkomstkälla under de sista åren. Vi ser honom själv blickande ut mot havet med Nimis en bit bort. Verkets titel: ”Stormvarning.”
Magnus Bons