Titeln Language dissolves as a product of love begins kan tolkas som att språket upplöses när kärleken tar sin början, eller då vi börjar få känslor för något. För att tillämpa detta på konst är det då vi börjar känna något för verket som blir det svårare att förklara det. Måhända låter det mer poetiskt på engelska, men om vi applicerar påståendet på Mikkel Carls stentavlor och andra verk som visas på galleriet så kan man gå igenom olika faser när man upplever dem.
Till att börja med blir jag intresserad av att undersöka stenskivorna närmare. Det förefaller vara marmorskivor, betongplattor och olika stenarter upphängda på väggarna. Visa av dem upplevs mer som tjusiga inredningsdetaljer. En vacker, rund bordsskiva står lutad mot en halvfärdig vägg. De oregelbundna formerna leker med det vanliga fyrkantiga formatet man annars möter på gallerier. Denna första fas av förtjusning går över till fascination då jag inser att detta inte alls är sten eller betong utan behandlade textiler. Mer precist den typen av filtar som används vid flytt och transporter. Färgen som applicerats på dukens baksida skapar en yta på framsidan som ger en övertygande stenkaraktär. Det är intressant att utställningen, som först gav ett hårt och litet kallt intryck, utvecklas till att vara en slags textilkonstutställning, vilket knappast brukar beskrivas som särskilt macho.
Är konstverken mer som teaterrekvisita, utförda av en smart dekormålare? Nja, det Mikkel Carl gör är att utforska olika material och se vad som händer med dem då de utsätts för diverse experiment. Detta kan vara intressant i sig, men efter att ha varit förtjust i ytan så frågar jag mig vad meningen är, finns det ett budskap eller stannar denna relation på ytan?
Annaelle Gallery har precis flyttat och kanske är det därför jag först inte riktigt ifrågasätter den halvfärdiga väggen som indelar utställningsytan. Men när man kikar litet närmre på Carls konstnärskap så ser man hur han återkommande utforskat väggarnas funktion. Tidigare har de varit teatrala med till exempel sprängda hål i sig. I jämförelse känns denna vägg svårare att placera och att förklara. En halvfärdig vägg bjuder heller inte på så mycket i sig, men i relation till de andra förföriska verken så blir väggen desto mer intressant. Den blockerar och stör mer än den fyller en funktion. Inga tavlor är upphängda på väggen men är en av stentavlorna står lutad mot den. Det blir som ett påstående i sig. Som att ytan, eller avsaknaden av den, är ett gränsland värt att undersöka. Om en relation med Carls konst skall fortgå behövs det att nya experiment exponeras och materialtrolleriet utvecklas och fördjupas. Men tills vidare lämnar jag galleriet med en känsla som kanske är svår att sätta ord på.
Jakob Anckarsvärd
Foto: Annaelle Gallery, Karlavägen 15B. Utställningen pågår 5 november – 6 december 2015
