Bilddelarna i Anders Widoffs collage ser ut att kunna skingras när som helst. Eller som att de kommer flyta samman i bildytans mitt. Collagen existerar någonstans mellan upplösning och koncentration. En osäkerhet som skapar rörelse, också mellan de olika verken som hänger på galleri Björkholmen.
De påminner alla om varandra, delar utseende och gråbruna valörer.
Det är väl en verklighetsbeskrivning vi får ta del av här. Från en värld av igår. Som ur ett gammalt lexikon. Kanske någons reseminnen? Eller en sorts övergiven bildskrift? Jag ser utklippta arkitektur- och skulpturdetaljer, mörka och ljusa bitar i olika former. Ser ett övertäckt manshuvud, och återkommande en liten fågel som riktar sin undrande blick mot oss. Infångad av kameran för länge sedan.
I några bilder finns tillägg av färgade pappersfragment. De tänder bilderna, får dem att vibrera stilla.
Fast jag undrar över bottenplattan som collagen är utlagda på? Den är antagligen vald för att skapa en enhetlig inramning, men är i mina ögon för städad. Plattans stiliga linneklädsel har dessutom samma gråton som många av bildernas delar, och blir därför en dämpande del av helheten. Behövs den verkligen? Hur skulle bilderna uppfattas utan den?
Ola Billgrens många collage dyker förstås upp som en referenspunkt. Något av samma rastlösa fasthet i kompositionerna finns hos båda. Något av samma tillbakablickande. Som jag minns dem var Billgrens collage mörkare – och ljusare – de hade fler målade tillägg, mer variation i känslolägen och färger. Och ingick så klart i en annan berättelse.
Här finns det särskilda Widoffska handlaget. Hans känsliga sammanförande och undersökande av bilder och material, som löper genom konstnärskapet. Som en metod. Ett seende. I collagen känner jag omväxlande återhållsamhet – och upptäckarglädje.
Magnus Bons
Anders Widoff, ”den här dagen. Och den här dagen”, Björkholmen Gallery, Rödbotorget 2, Stockholm. Pågår 10 oktober – 8 november 2026
