Ett geometriskt mönster täcker en stor del av trägolvet i Malmö Konsthalls väldiga öppna rum. Med identiska gjutna betongblock har den engelske konstnären Mike Nelson lagt ut en evigt förgrenande bild – vindlande och dekorativ – med rottrådar som hämtar influenser både från traditionell islamisk konst och från en minimalistisk estetik. Betongblocken har gjutits på plats, och processen som lett fram till den färdiga utställningen ingår som en del i verket. Eller rättare spåren av den, för verkstaden där arbetet ägt rum presenteras bakom en glasvägg som löper genom kortväggen i konsthallens ena ände. Fast gjutningen har avstannat finns alla maskiner och verktyg kvar, och de delar som ännu inte placerats ut ligger i högar på golvet. Här finns både ett före och ett efter, ett pågående och ett förflutet. Nelson arbetar, liksom i tidigare verk, med olika överlappande tidslager.
Även om utställningen ”408 ton ofullständig geometri” inte omedelbart överensstämmer med de illusoriska rumsliga byggen som Nelson gjort sig ett namn genom – senast 2011 representerade han Storbritannien på Venedigbiennalen med verket ”I, Impostor”, en fullskalig kopia av ett nergånget hus i Istanbul – finns i Malmö trots allt förbindelser med dessa totalscenografier. Detta är ett rum för produktion, i likhet med installationen i Venedig som cirkulerade runt ett fotolabb med mängder av bilder på tork. Två olika exempel på platser för en konstnär? Förmågan att inta ett rum, med de medel som verket kräver, är något som karaktäriserar Nelsons metod på djupet. Här är ingreppet horisontellt och lågt liggande, men det aktiverar konsthallens hela rymd.
Nelsons ingrepp skapar en intressant förbindelse till tidigare utställningar i konsthallen. Många konstnärer har arbetat med ljuset och volymen, med rummets specifika arkitektur – Olafur Eliasson och Rivane Neuenschwander är bara två exempel vars verk också lämnade rummet mer eller mindre öppet. Rummets särprägel inbjuder till det. Genom materialet anknyter Nelsons installation också nära till utställningen ”Betong” från 1996, där verk av Miroslaw Balka, Anthony Gormley och Anish Kapoor arbetade med och mot rummets faktiska begränsningar. Kapoor skapade ett sugande öppet hål som tycktes oändligt. Det försvann ner i golvet, ett optiskt trick där Kapoor utnyttjade de utrymmen som finns under träbeläggningen.
Nelsons verk samtalar, avsiktligt eller inte, med andra konstnärer som arbetat på samma plats, och pekar samtidigt på regionens nutidshistoria genom kopplingen till Skånes tidigare så betydelsefulla cementindustri. Därigenom blir installationen, så att säga, dubbelt platsspecifik. Metoden att utsätta besökaren för en labyrintisk vridning – även om den i Malmö sker helt öppet i konsthallens vackra dagsljus – fortsätter inom kort i Berlin, där Nelson genom galleri Neugerriemschneider skapar installationen ”Space that saw”, som hämtar sin titel från ett verk av James Turrell. Både Nelson och Turrell involverar betraktaren som en viktig del av sina verk, lite som ett slags regisserade performance. I Malmö kan vi gå omkring bland blocken, vi bokstavligen kliver över konsten.
”Betong” var en ”tung” utställning i flera bemärkelser – både konstnärerna och materialet har en hög specifik vikt – men Nelsons installation borde ändå vara ”tyngst” i konsthallens historia. ”408 ton ofullständig geometri” refererar till den maximala vikt som trägolvet kan bära. Inklusive besökare. Paradoxalt nog präglas Nelsons installation av en påtaglig lätthet som kommer ur betongblockens osentimentala formspråk. Gravitationen tycks för ett ögonblick lösas upp.
Det utlagda mönstret kommer från en arkitektonisk detalj i en gammal moské i Iran, och uppförstorat härinne fungerar det både preciserande och upplösande. På samma sätt som i den islamska traditionen, även om uttrycket i Nelsons installation knappast har en religiös laddning. Men kanske finns där ändå en koppling till Malmös mångkulturella befolkning?
Adress: S:t Johannesgatan 7, Malmö
Utställningen pågår under perioden 18/8 21/10
Magnus Bons (text), Helene Toresdotter (foto)
