När konstnärinnan immigrerade hit från Turkiet ställdes hon givetvis inför hela den apparat som ska avgöra huruvida hon är hanter- och kontrollerbar för svenska myndigheter eller inte. För sin aktuella installation har hon låtit göra en tjock, ärevördig bok av världens alla visumansökningsformulär, presenterade i bokstavsordning. Det är en märklig läsning. Dels alieneras man från sig själv av dessa ständiga uppmaningar att definiera sig som en typ (gift eller inte, rik eller inte osv.), dels objektifieras man av kravet på förutsägbarhet i ens rörelse genom det nya landet (in över vilken gräns, ut över vilken gräns; vem ska träffas, hur länge ska man uppehålla sig här osv). Men man får även en relation till ländernas självbild och självövervakning. De personifieras av hur långa ansökningsformulär de gör, vad de frågar efter. Kanada är intresserad av ens relation till det polisiära, och vill veta om man överhuvud taget har varit misstänkt för brott. Schweiz däremot bryr sig inte alls om det utan intresserar sig mer för pengar – och av hur känsliga de verkar vara för inlemmandet av främmande element. Osökt kommer man att tänka på hur folk i dag står i affärerna och långeligen läser igenom informationen om vad maten innehåller i jakt på skadliga tillsatser. Dessutom gör den alfabetiska presentationen att man med en vändning av bladet inte längre är på väg till Kambodja utan istället Kanada. Rummet upplöses, allt känns lika nära och i stället blir det hela en fråga om genomsläpplighet: ju kortare formulär, desto tillgängligare.
Samtidigt som geografin blir diffus etableras ett tryck i det rum där man sitter. Bara en besökare åt gången kan vara i galleriet. Utanför väntar de andra. Genom att en text har satts upp på fönstret står folk samlade tätt inpå rutan, de tittar på en eller läser, de trycker på. En naken glödlampa över huvudet, ett kalt skrivbord. Vad förväntas man göra när är man klar med verket? Är det när man har valt land? Osäkerheten kring verkets egna gränser stressar, tillsammans med trycket från alla de man utestänger från verket genom att sitta där. Allt är oklart, men påträngande; sådant är rummet. Tiden kommer främst in i verket via ett par vita tygvantar som man måste ha på sig. Dels framhäver de att ansökningsformulären så att säga ska vara nya och orörda för var och en. Det ska vara en ny process som inleds med varje besökare till utställningen och till landet. Där finns en aspekt av kommande tid. Dels upprättas med hjälp av handskarna en relation som till gamla dokument i ett arkiv. Man känner sig som en historiker som handskas med unika dokument – som om den här samlingen formulär kom från en värld som inte längre fanns. Är systemet förlegat och försvinnande? Eller längtar vi bara efter en annan värld?
Adress: Grevgatan 32, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 7/4 – 8/5
Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Gallery Naïve (foto)
Utskriftsvänlig version
