Vid första anblick ser Monica Melins verk ut som en stor tratt eller möjligen en blomma (övre bilden). Den får dock en annan innebörd då man ställer sig framför dess öppning. Titeln ”Svart Hål” ger också andra associationer. Dessa blir kanske inte enbart upplyftande, men det är heller inte tänkt så, även om den är tillverkad i mjuka sinnliga material. Ett svart hål är som de flesta vet resultatet av en före detta stjärna som utvecklat en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting, inte ens ljuset, kan övervinna kroppens gravitation. Materia eller ljus som kommer in innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kan aldrig komma ut igen. Vernissagekortet ger ytterligare en dimension till verket. På det får man inte direkt någon omslutande eller inbjudande känsla. Det framgår inte heller att verket skulle vara av interaktivt slag. Istället sugs man in i bilden som i en långfilm som utspelas i rymden. Jag tolkar det som att Melins utställning delvis handlar om sorg. Befinner sig sorgen någonstans mellan rymdens kyliga varande och en sinnligt inbjudande plats? Är det en belägenhet vi vill grotta in oss i och inte komma ut ur, samtidigt som den känns tom, stum och utan någon form av bekvämlighet. Den kan rymma en självömkan vi både vill hålla kvar medan den flyr oss ur händerna.
Andrea Hösels installation heter ”Moving on” (nedre bilden). Åtminstone titeln känns relaterad till Melins utställning, men så upplevs den knappast. Inte heller återfinns där någon sentimentalitetsestetik, som den som flyttar kan känna. Både Melin och Hösel arbetar med material, stoff och känslan kring dessa. Men det är tydligt att de har helt olika estetik och inte minst vitt skilda förhållningssätt till installationen som företeelse i sig. När man flyttar och går igenom alla sina saker ser man dem ibland på nya sätt och ifrågasätter dess självklarhet. Behöver jag verkligen allt detta? Vart skall allt ta vägen? Hos vissa konstnärer blir samlandet ett signum. ”Found objects” tillskrivs känslor, atmosfär och egenskaper bortom de estetiska och relationella. Tidigare utställningar med Hösel har bjudit på okonventionella materiel i förföriska färger som laddat vardagliga funktioner med nya tolkningar och med ny energi. I denna utställning har en vägg byggts upp av byrålådor. Det bildar både en avskildhet, en bild i sig, och ger en talande transitiv förnimmelse. Det fyrkantiga formspråket bryts av mot de stora runda former annars dominerar installationen. Dessa hänger från taket som halsband från 1980-talet. Den del av utställningen som fungerar bäst är också det som man tydligast känner igen som ett element från Hösels tidigare produktion; är de röda snörena som väller ut ur en bunke. De är oorganiserade och går inte att hindra. Så som det alltid blir när man skall flytta.
Adress: Tjärhovsgatan 44, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 11/1 – 2/2
Jakob Anckarsvärd (text), Studio 44 (foto)
