Titeln Med nya ögon ger ett eko av den stora fotoutställningen Det nya ögat som Hasselblad Center visade i somras. I ett brett upplägg i många kapitel presenterades fotografins växlande roller och tillämpningsområden under mellankrigstiden, alltså tjugo- och trettiotal: hobby, fritid, vetenskap (eller pseudovetenskap). Men inte minst gav Det nya ögat en föreställning om fotografin som den avgörande hävstången för olika massmedia i accelererande tillväxt: bildtidningar, reklam, vecko- och dagspress, en saklig eller sensationell nyhetsförmedling som också kunde tangera propagandan.
Med nya ögon tar över stafettpinnen genom att låta åtta konstnärer så att säga återvända till denna väldiga – både högst verkliga och imaginära – dokumentsamling. De flesta bilder från epoken har trots allt försvunnit, förstörts, begravts i arkiven eller helt enkelt i glömskan. Men kanske kan de återupptäckas, eller kanske kan en ny sammanfogning skapa nya insikter, avslöja andra sammanhang?
Ungefär så tänker jag inför Lina Selanders The Weight of Images, en videoinstallation i form av ett stilleben med doftande röda äpplen placerade i en vid metallcirkel. Kunskapens frukt i en evig cirkelgång – symboliken hade kunnat te sig banal om inte helhetsverkan blivit så självklar i kombination med bildflödet som projiceras i en snedställd spegel under bordet. Betraktaren rör sig lite avigt i sina försök att se.
Harmlösa semesterdokument, rinnande lava, Caravaggios målning av Medusa – gorgonen med den förstenande blicken. Några sällsynta bilder inifrån ett koncentrationsläger, tagna ”Mit dem neuen Photo-Apparat” enligt pärmen till det avfotograferade fotoalbumet. En gåtfull bild av en flicka som sitter vid ett bord med en kobra som spärrar ut sin sköld. Det är alldeles för lätt att tala om associativa flöden eftersom vi förutsätter att sådana skapar sammanhang, om än tidigare fördolda. Att dissociera förknippar vi å andra sidan med mentala störningar. Men är det inte ett sådant gränsland Lina Selander gärna skapar? Som betraktare är det som om jag börjar stamma på något jag just börjar förstå, men så glider det undan igen, inte i ögonvrån men i tankevrån. Dokumenten överskrider fantasin. Men fascinationen dröjer kvar.
Skapas så sammanhang eller smärtande friktioner? Eller luckor? Och är det just luckorna som borde fyllas med historisk mening eller snarare insikt? I ett helt annat medium, i stora svartvita målningar, väcker Tomas Lundgren liknande frågor. Realistiskt målade efter fotografiska dokument, bit för bit, i avmaskade kvadrater, ger de ett anakronistiskt pixlat intryck samtidigt som de konsthistoriskt ansluter till Gerhard Richters måleri efter svartvita foton, alltifrån SS-officeren Onkel Rudi från 1965 till Baader-Meinhof sviten Oktober 18 från 1988.
Här ser vi istället en av expressionisten Kirchners unga modeller, den mytomspunne konstförfalskaren Hans van Meergrens händer (han lyckades obegripligt nog lura på Göring en egentillverkad ”Vermeer”), den brittiske flygaren Stewart Blacker som var först med att flyga över Mount Everest, en avbildning av den kvinnliga demonen Ammit fotograferad av Harry Burton när Tutankhamos grav öppnades.
På en nivå är vart och ett av dessa ämnesområden intressanta och målningarna vackra, övertygande. Samtidigt gäckar sammanhanget; motiven erbjuder ett slags historiskt-konceptuellt ramverk som skapar ett sug efter en förklaring eller åtminstone en kommentar som kanske inte heller Lundgren sitter inne med. Det där suget ger ändå reflektionen näring.
Andra dokument ropar efter andra kommentarer, protester, rättelser, tillrättalägganden, kanske nya historiska avlagringar. Inte minst de som i ett rasbiologiskt tidevarv, präglat av kolonial kartläggning och utforskning, utgav sig för att vara vetenskapliga. Utifrån ett fotoalbum som Katarina Pirak Sikku hittat i ett arkiv i Jokkmokk har hon tålmodigt skapat en motberättelse genom att identifiera och leta upp ättlingar till de personer som någon Martin Nilsson fotograferat 1925 på en rasbiologisk expedition ”bland Gellivare lappar”. Tillsammans känner de igen och återuppsöker platserna där bilderna tagits och gör ett nytt album, på egna villkor.
Också Emanuel Cederqvist ställer nu mot då genom att komponera ihop Axel Hambergs naturvetenskapligt undersökande bilder från Sarek från tjugotalet med egna mer subjektivt hållna färgfotografier från samma område, i en estetiskt raffinerad installation. Men djupaste källforskningen har nog Hanni Kamaly gjort i sin film PASSAGAINST, som med utgångspunkt i journalisten Otto Grimlunds artiklar från tjugotalets början skildrar den stora skillnaden i hur asyl- och passärenden behandlades, beroende på den sökandes etnicitet och politiska hemvist. Ett stort antal för mig okända namn och ansikten passerar, på väg mot förvisning och okända öden. Men flyktingen general Ludendorrf behandlades väl. Han återvände sedan frivilligt till Tyskland för att hjälpa Adolf Hitler i den så kallade ölkällarkuppen 1923.
Utställningen är intrikat och innehållsrik, det börjar kanske framgå. En hel del läsning på väggarna krävs och som kontrast är det välgörande att en överväldigande skönhetsupplevelse möter redan i första rummet efter entrén i form av Kristina Münzings installation Don’t Quit your Dayjob. Inte så att den historiska, dokumentära substansen saknas. Men de förstorade, strimlade och åter sammanflätade utskrifterna av Ida Ekelunds fotografiska kvarlåtenskap, återfunnen vid en bostadsrenovering 2013, är inte minst ett lysande bildkonsthantverk som väcker förundran redan innan informationsinhämtningen – inte alltför vanligt på dagens ofta så ämnesinriktade utställningar.
Ida Ekelund hade en fotoateljé i Lund under tjugotalet men kundunderlaget krympte och verksamheten lades ner. Istället blev hon tvungen att försörja sig som hembiträde och städhjälp. Dubbla yrkesroller är ju annars inget främmande för nutida konstnärer. Münzings verk återupprättar kanske inte så mycket Ekelunds fotografiska gärning som mediterar över nederlag och överlevnad och historiens gång, där strimlandet och flätandet blir till metaforer för såväl förstörelse som envist fortsättande. Kanske hade Ida Ekelunds fotografiska plåtar också förtjänat en sakligare redovisning. I så fall i ett annat sammanhang. Det är svårt att tänka sig ett vackrare äreminne än Kristina Münzings installation.
Mikael Olofsson
Göteborgs konsthall, Götaplatsen, Göteborg. Utställningen pågår 11 december 2021 – 27 mars 2022
