Den svarta färgen brukar förknippas med livets slut, men i en del asiatiska länder är döden vit. I Marja-Leena Sillanpääs utställning Så vitt vi kunde se blir vitt synonymt med både liv och död, närvaro och förträngning, oändlighet och slutenhet. Utrivna boksidor hänger löst från väggarna, likt flagnad hud. Pappren har bestrukits med vit färg och bara några få bokstäver finns kvar. Varje synlig rad börjar med ordet ”och”. Konjunktionen binder samman de enskilda arken och skapar en punktlös berättelse som strömmar längs väggarna – och ut i rummet:
och såg elden dö och småkryp och vi och så vidare och mörkt var det och isarna och rummet vilar och sänkte rösten och tyngd och den sista och nu och genom ett gytter och solen stod högt och så och ser skillnad och varmt vatten
Installationen är märklig; den tycks röra sig i en mängd olika riktningar, fast ändå stå still. Subjekten splittras i tusentals fraktioner tills bara ett jämt brus finns kvar. De många ”och”-orden drar ut tiden och förlänger avståndet till döden, samtidigt som de i sin söndervittrade vidsträckthet också framkallar den. De illa medfarna pappersarken går i olika toner av beige – och de bryter av så vackert mot det ömsom opaka, ömsom genomskinligt vita. Rummen domineras fullkomligt av de forna böckernas närvaro.
Jag känner mig isolerad och vadderad när jag går omkring i utställningen, men på ett bra sätt. Galleriets två fönster, varigenom man kan betrakta en livlig gatumiljö, har bemålats med filmjölk. Det går inte att se igenom dem längre. Från metallställningar hänger drivor av nötta lakan. En del av dem har tappat färgen, andra har fläckar. I all sin solkighet får de något väldigt mänskligt över sig. De för tankarna till sjukhussängar och gamla kroppar, höljen som lämnats kvar långt efter att själen har flytt.
De spöklika stämningarna som frammanas i de ovan beskrivna verken utvecklas än mer i CD:n A certain kind of song will emanate from 66 of them (2013) som kan avlyssnas i det innersta rummet. Sextiosex döda författare har tagit kontakt från andra sidan och deras ord forsar genom Sillanpää på varierande vis. Hon är ett medium – ett verktyg – vilket härrör till det paranormala men också har en del att göra med kreativitet. Rösterna påminner om influenserna som lagrats i ens undermedvetna under årens lopp: verk av författare, konstnärer eller musiker som färgat ens tänkande på något sätt.
Sillanpää välter omkull snarstuckna förklaringar och orsakssammanhang med sin konstanta växelverkan. Hon upphör inte att förvåna.
Sara Arvidsson
Foto: Erik Betshammar. Galleri Box, Kastellgatan 10, Göteborg. Utställningen pågår 8 april – 8 maj 2016
