Köttminne. Egentligen säger väl utställningstiteln allt. Allt som är möjligt att säga när någon försvinner. När den man älskat går bort. Dör. Då finns köttminnet kvar, inbillar jag mig. En värme, ett fysiskt avtryck. En dröjande närvaro, trots allt.
Marie-Louise Ekman markerar köttminnet med rosa sidentyg. De blanka tillklippta bitarna får en aning kropp genom symaskinens stygn. Föreställer fönster, sängar, skåp, gator – och andar. Små lätta gestalter som ställer sig vid en tom fåtölj, rör sig i kanten av lägenheten. Av bilden. Köttyget rinner ur sängen. Former, upplösning.
Frånvaron av människor är påtaglig i bilderna. I den mån de alls förekommer är det som siluetter eller skuggor. Antydningar, viskningar.
På Bohman-Knäpper hänger ett stort antal små ”målningar” från det senaste året. Collageverk snarare, även om underlaget alltid är målarduk. Som en markering av verkens ursprung och hemvist. Även om de grälla pastellfärgerna som Ekman brukar använda lyser med sin frånvaro. Förutom köttfärgen då. Bilderna här präglas istället av tomhet, av målardukens vita gräng och maskinstygnens linjer, och här och där av Fontana-snitt i duken. Öppningar där Ekman i ett tidigt verk stuckit ut en nästipp och kallat för självporträtt.
Och sen trådarna. Alla trådar som hänger ner från formerna. Långa och tunna. Som tårar, eller hårstrån. Som om målningarna tömts på färg genom dem. Trådarna, i samtidig rörelse och stillhet. Verktitlar som ”Mellanrum” eller ”Att förlora fotfästet” beskriver dödläget. Det är en mycket gripande utställning där Ekmans reducerade bildspråk på ett vackert sätt gestaltar en förlamande saknad.
Som motvikt kan man öppna den nya boken med Ekmans tragikomiska serie Arty Stiffneck (Kaunitz-Olsson. Form: Bäck). Vilken självsäker drygputte han är, denne Stiffneck! Söker ständigt bekräftelse, fast han behandlar sin omgivning som luft. Och är ändå en rörande figur, som väcker ens medkänsla. Ekman gjorde ursprungligen serien för Aftonbladet 1994 och boken återger inskanningar av originalteckningarna.
Den absurda och drastiska tonen känns igen från Ekmans övriga produktion. Serien är uppbyggd av korta dialoger mellan Stiffneck och dennes utvalda offer. Några få träffsäkra repliker bara. Joakim Pirinen kallar dem i förordet för ”mikropjäser”, vilket stämmer bra. Stiffneck är, säkert helt avsiktligt, svår att skilja från övriga gestalter. Figurerna är påfallande lika varandra och övertar liksom varandras utseenden under händelsernas gång. Kanske pratar Stiffneck helt enkelt med sig själv? Tänker högt.
Förr fanns en skämttidning som hette ”En rolig halvtimma”. Så lång tid tar två genomläsningar av Arty Stiffneck. Jag gillar starkt tanken på att jag när som helst kan skratta åt honom igen.
Magnus Bons
Foto: Bohman-Knäpper, Sturegatan 36. Utställningen pågår 12 oktober – 9 november 2019