På Galleri Flach visar Maria Friberg nya verk hon skapat under pandemin. Vid första åsynen tycker man sig se silhuettvyer från olika storstäder i världen, som Paris eller Moskva. Men på nära håll bryts illusionen och vi kan i stället roat titta på de köksattiraljer med vilka hon skapat sina bilder. När hon inte kunnat resa har hon, som titeln ”Force Majeur” antyder, med hjälp av termosar, rivjärn, burkar, flaskor, vaser och andra hårda material i stället byggt upp ett slags stilleben.
Friberg arrangerar sina städer med humor och avspänd lekfullhet. Kanske har hon också reflekterat över vad de jättelika städerna står för, att de faktiskt även kan representera den förödda naturen.
Samtidigt med utställningen på Flach pågår ”Nästan där” på Thielska Galleriet, där cirka 25 av hennes tidigare och senare verk ställs i dialog med lika många verk från Thielska Galleriets samlingar, som ju framför allt består av nordisk konst från förra sekelskiftet. Utställningen där ger naturligt en större inblick i Fribergs konstnärskap, som i sina tidigare fotografier har hon ofta hämtat inspiration från äldre konst.
Friberg har fått välja helt fritt bland konstverken på Thielska och valt teman förknippade med den egna konsten: maskuliniteten i figur- och porträttmålningar, vattnets betydelse och oförstörd kontra förstörd natur. Att exempelvis se Hammershøis målning ”Fem porträtt”, 1901, i dialog med fem par byxben under ett bord i ”Somewhere else”, 1998, ger ett absurt och uppfriskande intryck.
Friberg har placerat maktens män på UD mitt emot de allvarstyngda männen i den stora salen med den nordiska sekelskifteskonsten, en av dem med skosulorna markerade mot oss betraktare. I Fribergs verk syns mansbenen underifrån – ur barnets perspektiv. Jag kan lätt tänka mig att hon haft Hammershøis målning på näthinnan när hon skapade sitt fotografi.
Ett annat spektakulärt möte mellan gammalt och nytt sker när Eugène Janssons fyra meter höga ”Akrobater”, 1912, hänger bredvid Fribergs tre meter höga ”Changed position”, 2015. Två nakna akrobater ses i helfigur i en lustig formation, där den ene i sina händer stadigt håller upp den andre ställd uppochner. I Fribergs bild sitter en man i undertröja osäkert ovanpå höga staplar av hopvikta skjortor. Ett både humoristiskt och lite sorgligt möte, med såväl svaghet som styrka. Friberg leker med de manliga konventionerna i en dialog mellan ganska extrema bilder.
Friberg har också valt ut några känsliga mansporträtt ur Thielskas samling som sällan visas. Carl Ryds av Birger Simonsson och Herman Norrmans självporträtt visar fram en osäkerhet i dialog med Fribergs ”Still lives 11”, en man vilande mot en trädstam i ett snölandskap med de svarta träden som döda stoder. I en annan bild ser vi en liggande man vid en skogstjärn, speglad i vattnet som Narkissos. Och Friberg har även skapat en manlig Ofelia som ligger i en pöl mellan kala klippor. Mannen i kontrast mot flera stämningsfulla landskapsmålningar, som Gustaf Fjaestads vinterlandskap och Elis Åslunds gruvberg.
I rummen med Munchs ej färdigmålade skiss av Ernest Thiel, stelt porträtterad i helfigur, och Honoré Daumiers ”Brottaren”, 1865-70, visar Friberg några av sina mest ikoniska verk. Som den kostymklädda mannen i bilen i ”Confront Me Back”, 1997, han verkar ha säckat ihop mellan sätena vid växelspaken, och de fem kostymklädda männen i ”Almost there”, 2000, utspridda på rygg med huvudena ovanför vattenytan i det turkosblå vattnet. Är de på väg att sjunka eller försvinna upp i luftbubblorna?
Mötena mellan konstverk och över århundradena är många och intressanta. Friberg tycks uppskatta att få blanda sina verk med den äldre konsten. De sårbara, tafatta, lite löjeväckande eller olycksbådande mansfigurerna i hennes bilder tydliggörs när de ställs mot de äldre verken. Med humor utforskar och vrider Friberg på traditionella könsroller och ställer den utarmade naturen mot oförstörd.
Lena Boëthius
Thielska galleriet, Sjötullsbacken 8, Stockholm. 16 september 2023 – 3 mars 2024. Galleri Flach, Karlavägen 9, Stockholm. 5 oktober – 4 november 2023
