Marcus Eeks utställning på Charlotte Lund heter Carte Blanche, vilket på sätt och vis även passar den nya lokal och adress dit galleriet har flyttat, just vid Johanneskyrkan i centrala Stockholm. Charlotte Lund börjar såklart inte om, men nya väggar och ytor skapar i alla fall andra möjligheter. När det gäller Eeks ”tabula rasa” så är det mer påtagligt att ett blad har vänts. Att börja om och starta på nytt mitt i karriären och lämna gammalt bagage bakom sig kan förvisso vara en befrielse. Just så verkar det vara i Marcus Eeks fall och vi blir alltså vittne till en drastisk injektion i dennes konstnärskap.
Eek lämnar således det som kan beskrivas som en skissartad stil, vilken han blev känd för på 1990-talet. Där återfanns mycken vit duk som lyste igenom och klara färger vilka gav uttryck åt hans idéer och projekt. I bilderna konstruerades återkommande vaga rumsliga antydningar och ytor genom känslig penselföring samt med skrapade färger. Det vi ser nu är en ny självsäkerhet av en konstnär som verkar ha funnit lust och som tar ut svängarna och verkar trivas i ateljén. Att fylla ut stora ytor och dukar kräver både erfarenhet och självförtroende vilket ett fåtal konstnärer kan påvisa redan från början. För de flesta är det något man förvärvar. Detta kan nås genom hårt, enträget arbete och genom mötet med publik, kollegor och inte minst med sig själv. Vissa konstnärer verkar ha en långsiktig plan eller ett koncept som de arbetar efter. Hur strategiskt eller smart detta än må förefalla kan det leda till att konstnären tappar den lust och det liv som publiken vill se i konsten.
I Eeks nya utställning möter vi gedigna dukar, med stora färgsjok och starka påståenden. Det finns också en hel del svärta och kraftiga penseldrag som tillåts dominera målningarna. Flera verk har stora kvadratiska fält och återkommande underliggande mönster vilket visar riktningar i duken och spår från processen. Eek har även roat sig med materialtekniska experiment, bland annat kollageinklippta dukar eller papper upplimmat på duken. Vi ser stora ytor med guldfärg samt undersökningar med färg som av kemisk sammansättning ter sig drastiskt olika ut beroende på ljuset och vinkeln man ser målningen ifrån. Målningen växlar mellan att exponera olika nyanser av rosa grönt och svart, i varje fall enligt min perceptionsförmåga.
Jag minns en utställning Marcus Eek hade med Olle Borg på SAK:s galleri på Fredsgatan i slutet av 1990-talet. Då introducerades den ”typiske” Eek med luftiga och utsparade vita ytor där konstnären tecknande med och i färgen. Det var något som många försökte sig på men som ingen gjorde bättre än Eek. Att arbeta med vitt är vanskligt då det lätt gör målningarna kladdiga, mjölkiga, kritiga och lämnar dem i ett ofärdigt tillstånd. I denna utställning ser jag paradoxalt nog denna ”two man show” återspegla sig i Eeks nya måleri. Kvadraten och arbetsprocessen och inte minst svärtan återfinner vi, vilket eekar litet av vad hans medutställare då höll på med. Kanske ser vi inte direkta spår av Borgs metodik och uträkningar men något slags resonans finns helt klart.
Vad betyder detta för Eeks utveckling och vad kommer härnäst? Jag vågar förutspå att detta inte är en cul de sac utan förmodligen en vändpunkt och efter denna utställning kommer förmodligen ännu en ny riktning. Jag hoppas att Eek tar med sig denna nyvunna styrka på sin fortsatta resa. Det har varit roligt att se alla hans experiment inom estetik och ytrelationer. Hoppas att detta följer med fast kanske med en annan tanke än endast den lekfulla.
Jakob Anckarsvärd
Foto: Galleri Charlotte Lund, Johannesplan 5. Utställningen pågår 9 mars – 29 april 2017
