Bilder förhåller sig alltid till sina egna avgränsningar. Måleriet hör ihop med dukens ytterkanter och spännramens linjer. John Zurier förtydligar sin relation till just målningens gränser genom att låta färgen löpa runt ramens kant eller markera målningens avslut innan duken dragits runt ett hörn. I utställningen ”The mountain, the cloud and the springs” på Galerie Nordenhake finns verk med linjer som prövar eller anger var gränsen ska dras och andra målningar där färgen medvetet tonats ut över en antydd rand.
Någonstans har jag hört att inom butohdans talar man om kroppen i tre delar: huden, allt som finns innanför huden och allt som finns utanför huden. Jag upplever John Zuriers målningar lite på samma sätt. Här finns den hudlika duken, måleriet och till detta kommer den rymd som omger verken. Jag vill gå så långt som att säga att det omgivande rummet och dess ljus blir en del av Zuriers kompositioner.
Den ofta tunt påstrukna färgen är målad med bred pensel, det kan röra sig om olja eller tempera och någon gång både och. Ett färgpigment utblandat med ”size-glue”, ett klister med krossad pärlemor kan bilda botten, penselsjok i oljefärg eller tempera är lagda ovanpå. De ofta monokroma färgvalen bildar skikt som sjunker in eller ut ur dukens ursprungsfärg eller en grundad botten. Pärlemorsgnistret som blottas här och var är tvetydigt inbäddat i målade ytor av olika graders opacitet.
Penselföringens fokuserade genomförande förlorar och återfinner kontrollen. Pauser av tomrum och tystnader uppstår, de bromsar, alternativt skyndar på målningarnas tempo. Ett abstrakt måleri som framkallar motsägelser: fokuserad kontrollförlust och en framrusande stillhet. Det är faktiskt enastående bra.
Ett par av målningarnas titlar riktar sig till två nordiska målare: November (C.F Hill) och Stavanger (Lars Hertervig). Zurier har tidigare målat under påverkan av dessa konstnärer och eftersom de för tillfället ställs ut tillsammans i ”Hertervig – Hill. Dröm och verklighet” på Waldermarsudde, så det är bara att bege sig dit.
Väl där, är det första jag möter Hertervigs målningar på tobakspapper. Tapet och fragment av målarduk är andra exempel på material han använde av nöd. Också hos honom är materialets ytterkanter känsligt behandlade av måleriet, motivet färdas liksom mot sin gräns och införlivar den. Olika papperstyper kan vara klistrade på varandra och då förenar han skarvarna med kompositionen. Koloriten i målningarna från den senare delen av 1800-talet har ett drömskt skimmer, som om de vore målade i dvala. I de gröna och ljust blå färgtonerna påminns jag om den evighetsblå och fjordgröna färg som Zurier återkommer till i sitt måleri.
Både Hill och Hertervigs produktion delas gärna in i ett före och ett efter. Båda drabbades av psykisk sjukdom och deras inbördes måleri förändrades både till följd av sjukdom och en begränsad tillgång på material. Trots att de tillhör olika konstnärsgenerationer är det oupphörligen intressant att följa konstnärerna parallellt genom tidens strömningar. En blick tillbaka på ett 1800-tal som både särar ut och väver samman de två.
Konstnärskapens branta utveckling från det att sjukdomarna bryter ut är omsorgsfullt skildrat genom hängningar, texter och redovisningar av hur dåtid reviderats av en samtid. Vi får följa en smärtsam berättelse men konsten triumferar över ångesttillstånden. Dåtidens samhälle får stå för begränsningarna och måleriet för möjligheterna. Jag undrar om det ens är nödvändigt att koppla biografi till verk? Senromantikens olika vägar mot symbolismen verkar minst lika vindlande som vägarna runt i en människas inre.
Hills landskap delas upp i en tydlig horisontlinje medan Hertervigs berg, vatten och himlar kan kännas fullkomligt upplösta i varandra. Hög luftfuktighet och molnslöjor bidrar, utan att för den skull upphäva målningarnas bråddjup. Kompositionerna i Hills landskap består av tydligare linjer vars möten skapar ett sug i färgfälten som märkvärdigt nog kan upplevas flacka och djupa på samma gång. Motiven förefaller underordnade det måleriska och kanske just därför blir naturen hos båda, ett slags passager till något annat, mycket större, som ligger bortom vår kontroll.
Hills granar och Hertervigs tallar går det att säga mycket om. Medan tallarna strävar uppåt mot himlen med lika stora rotsystem som kronor, så dansar Hills bugande granar fram i bilderna. Tallarnas olika grader av förruttnelse upplöses i död, som snart blir liv igen och granarna är mer andeväsen än barrträd. Kanske blir de till bevis för att transcendensen är möjlig – att naturens kretslopp är det bästa argument som finns för liv bortom död.
Om Hertervig och Hill sökte öppningar i landskapet, ingångar till andra världar, så vänder Zurier på riktningen, tar sig bortom bilden på ett annat sätt. Målningarnas kroppar går via rummet, oavslutade, in genom min hud. Den oändliga rymden i Zuriers abstrakta landskap är ett eget kretslopp, som siktar mot världen snarare än andevärlden.
Emma Warg
Galerie Nordenhake, Lützengatan 1, Stockholm, 3 oktober – 1 november 2024. Waldemarsudde, Prins Eugens väg 6, Stockholm, 21 september 2024 – 26 januari 2025
