Jag ser en gul målning av Madhat Kakei – och jag tänker på hur solljuset träffar en väggyta. Känner värmen i det monokroma färglagret. Det gula ytterst av många skikt, synliga som avlagringar längs kanterna. Färgen pålagd tills den bildar en skrovligt rå yta. Påminnande om en bit jord, kanske området från en främmande planet. Eller bara färg på färg på färg.
Madhat Kakeis verk, hängda i klungor på Berg Gallery, är samtidigt bild, målning och objekt. Färgen förvandlad till fysiskt ljus. Och där finns en intensitet, men utan att målningarna bländar. Inte sällan avger de ett mera grumligt sken, som om de är sina egna skuggor. Det blå i en målning kan plötsligt påminna om Monet, den gråblå skriften i en annan ligger överraskande nära Håkan Rehnberg. Jag uppfattar ekon av tidigare måleri, av traditioner som förtätats.
I målningarna använder Madhat Kakei sin sedan länge upptrampade metod. Ett envetet bildbyggande, men som inte alltid innebär ett sökande vidare. Och ändå pågår det ett slags äventyr i färgprakten. Den konkreta materian skildrar paradoxalt nog en upplösning, rumsligt och i tid. I en dikt tillägnad Kakei, har Tomas Tranströmer beskrivit det som att fåglarna har tystnat. Ja, så verkar det. Kanske har hela världen har stannat av, och skälver bara till ibland.
Vägg i vägg, på Galerie Nordenhake, Sverige-debuterar Ayan Farah med besläktade visuella vibrationer. Även om hennes teknik skiljer sig från Kakeis, är den också iögonenfallande och påtaglig. I stället för akryllager arbetar hon med textilapplikationer. Ärvda stycken av linne, hampa och siden som hon river isär och syr ihop. Färgar in med bland annat lerig jord, rost, stenar och ringblommor. Små tygbitar i milda färgtoner som hon sätter samman till remsor, och av remsorna blir bilder.
Jag ser hur mönster och strukturer, omtagningar och skiftningar av ljus och mörker uppstår bland de hopsydda delarna. Hur en sorts filmisk rörlighet utvecklas, i och mellan verken. Ändå kan jag inte riktigt komma ifrån intrycket av lapptäcke, och tycker att närheten till hantverket håller bilderna tillbaka, gör dem lite stelbenta.
Fast i enkelt uppbyggda verk som ”Subsoil” eller ”Podsol” utvecklas skönt flyktiga ljusfenomen. Något obestämbart som drar genom bildytan, som försvinner och kommer tillbaka. En rytm som förändras och där perspektiven kan vara mycket små eller oändliga.
Magnus Bons
Madhat Kakei, “Sacred stones”, Berg Gallery. Ayan Farah, “Peradom”, Galerie Nordenhake. Båda utställningarna visas på Hudiksvallsgatan 8 mellan 18 augusti – 24 september 2022
