Aha, det är här ni är! Spontana första tanken när jag kommer in i Lynette Yiadom-Boakyes utställning Att flyga i förbund med natten på Moderna museet. Och det förbund som omedelbart öppnar sig för mig liknar känslan av att plötsligt träda in i ett svunnet familjealbum. Återseendets varma strömmar, det halvglömda, det välkända, det halvsedda, det vardagliga och storslagna!
Ja, det är här ni är. Personer jag sett, mött, känt, umgåtts med. Porträtterade! Så verkliga. Så nära. Men aldrig förr på detta sätt sedda.
Det universum som Lynette Yiadom-Boakye bjuder in till är verk från ett snart 20-årigt konstnärskap till och med pandemiåret 2020. En icke kronologisk presentation om runt 80 målningar. Salarna öppnar för närvaro i en tidlös rymd. Salar speglande inre sammanhang. Salar av inre världar.
En mänsklighet framsprungen ur fantasi och verklighet. Konstnären målar aldrig efter levande modell. Gestalterna föds ur en samling tidningsklipp, foton, album, målningar, detaljer – det sedda. Blandas och vaskas fram ur ett personligt framkallningsbad av känslor, intentioner i självklar frihet. Och på duken stiger varelser i egen rätt ut ur mörkrummets inre. Snabbt målade. I ett svep. Ofta på en dag. Ögonblicksbilder, bräddfyllda och subtilt inskrivna i konsthistoriens tidlösa kanon. Ibland fastsnaglade vid tid och plats, genom titeln. Men ofta skälver titeln som en gåta eller en suck av ja, just det!
Lynette Yiadom-Boakye föddes 1977 i London av föräldrar från Ghana. Skulle bli optiker. Men konsten tog över. Tog examen från Royal Academy Schools 2003. Men blicken är fortfarande central i hennes måleri. Själva seendet på konst lärde henne måla. Och har grundlagt den djupa tilltron till måleriets tidlösa kraft. Yiadom-Boakye är också författare. Ord och bild är i ständigt samspel och växelverkan: ”Jag skriver om det jag inte kan måla och jag målar det jag inte kan skriva.”
Ja, det är här de är, de människor jag känner, känt och återser, men i en annan, ny rymd. En rymd med ram. Och en ram Moderna noggrant håller. Konstnärens kärlek och respekt för måleriet framhålls samt tilltron till dess relevans i samtiden. Färgen i konstnärens ”unika språk” betonas. Pressmeddelandet informerar att konstnären aldrig klämmer svart färg direkt ur tuben. Hon blandar blått och brunt för ”alla skiftningar och nyanser”. Varje gestalt sitt färg-DNA. Och ja, alla välbekanta måleriskt porträtterade människor är icke-vita. Men detta synbara faktum nämner inte Moderna i sin strikta hållning av konsthistoriskt armlängds avstånd.
Själv skriver Lynette Yiadom-Boakye att: ”Svarthet aldrig varit annorlunda för mig”. Och att hon därför inte har behov att förklara detta i verken. Lika lite som att ”förklara min existens i världen”. Konstnärens hållning är självklar! Men när den vita kuben intar samma hållning och överlåter till bilderna att berätta om det som museet aldrig tidigare visat, uppstår en undvikandets tystnad.
I det måleriska mötet med alla icke stereotypa, vardagliga, fritt relaterande svarta människor mot en skymtande konsthistorisk fond upplever jag en djup glädje. Ett befriande äntligen! En underton av stillsam glädje finns också i utställningen, även i det tunga. En lätthet, en vindil av möjligheter, ett flygande, som diktstrofen antyder i utställningstiteln.
I de alltid grunda, suddigt målade bildrummen äger världar rum. Här pågår liv, gemenskaper, draman, händelser. Oavslutade rörelser, gester, ögonkast, leenden. Färgen bär sinnligheten och känslorna. Alltid män och kvinnor åtskilda i bilderna. Alla upptagna i sitt, med sitt. Är det gestalternas absoluta ointresse för betraktaren som får mig att känna att jag kommer dem nära? Och spontant skriver vidare på upptakterna till berättelser. De förblir oberörda. I sin egen rätt.
Två mäns leenden möter i första salen. I First, 2003, ett dubiöst. Oblygt i tangakalsonger och röd, uppknäppt morgonrock, avfyras ett flin med en fräck, lurig blick. I Black Allegiance To The Cunning, 2018, är leendet öppet och avslappnat. Men vid mannens fötter osäkrar en räv bilden med sin röda tunga i brett listigt gap.
Svept som boa återkommer räven i flera verk. Också fåglar och fjädrar är bärare av hemliga budskap. Alltid i dialog med män. En uggla hållen som av en falkenerare. En man med en sprakande papegoja i ömsinta Accompanied To The Kindness, 2012.
Den röda varma färgen återkommer i utställningens sista sal i The Ventricular, 2018. Bildrummet är blödande rött. I en soffa sitter en man i profil. Den röda skjortan är uppknäppt. Blottar ett kritvitt linne. Armarna utbredda likt en korsfästelse efter El Greco.
Ett tvetydigt leende, maliciöst, roat, dyker upp även i Bound Over To Keep The Faith, 2012. En man i vit tröja i ett mörkt bildrum. Armbågen utstuderat vinklad och stödd mot knäet, likt den nakna kvinnans i Manets Frukost i det gröna. Runt midjan löper en gul snodd. En guldkedja? Ett rep? Eller bara flätningen från picknickkorgen?
Konsthistorien stiger plötsligt fram. Öppnas oväntat likt en ridå som dras isär. Lager på lager av epoker, kompositioner, teman, detaljer. Rött från Sickert, Goyas svärta, Degas positioner.
Genom en kikare studerar i The Women That Watches, 2015, en kvinna i grön platt hatt världen. Kvinna med kikare, populärt motiv för Degas. Konstnären Mary Cassatt målar 1879 parafrasen, In the Loge. Där vänder hon kikarsiktet mot tidens manliga objektifierande flanörer. Skapar ett kvinnligt subjekt med blicken riktad bortom ramen, tiden och normen. Lynette Yiadom-Boakye följer sitt eget väderkorn, sin lust och konstaterar att det verkar vara ”det mest radikala jag kunnat göra”.
En kvinna sitter med en vit skummande kaffekopp framför sig. Koppen doftar Evert Lundquist. Smältande färger i brunt och vitt. Så dras ridån isär. Och fram störtar konstens alla ensamma kvinnor vid bardisker, vid cafébord med absintflaskor. Övergivna och med tom blick, målade av Manet, Degas, Toulouse-Lautrec, van Gogh. Men kvinnan i No Such Luxury, 2012, tittar tillbaka med fast, varm och närvarande blick. Kvinnoporträtten från 2020, är färgrikare, lösare, tunnare målade. Mindre porträtt, mer rörelse. På väg?
Bilden av mannen, av männen dröjer kvar. Mot vad som känns som lätt skymning på en evig sandstrand med kvardröjande ljus från sjunkande sol, gestaltas manlig gemenskap. Tre leende unga killar i samspråk, gemenskapen glöder. I Confidences, 2010, två tonåringar i ett tätt gemensamt varande. Vita kalsonger och sockor lyser i kvällningen. Och den enkla förtroligheten är kännbar medan ynglingarna trär på strumporna i The Generosity, 2010. Stor stillhet och längtan utstrålar den halvt bortvände mannen, tankfullt vänd mot horisonten. Mot en sanddyn vilar lugnt en påklädd man. Titeln spikar platsen 6 pm Cardiff, 2012. Likt Rembrandts ögon möter jag hans blick var jag än befinner mig i rummet.
Otroligt vacker och med vecken målade med samma finess och omsorg som Cézannes vita tygdukar, drabbar For the Sake of Angels, 2018. Den vita kavajen och skjortan omsluter mannen. Likt en kapsel av kläder. Mot bakgrunden avtecknar sig hans unga ömtåliga och sårbara skuggprofil.
I vattenbrynet leker två små flickor i kvällningen. Rörelserna i The Condor And The Mole, 2011, är så välbekanta att de smyger in i kroppen. Målningen av barnen sticker ut också som närmast realistisk. Tydliggör en grund i konstnärskapet? ”På ändlösa världars havsstränder leker barnen”, poeten Tagores strof kommer för mig. Denna drömska diktrad slog an en outgrundlig ton hos psykoanalytikern Winnicott. Väckte hans tankar om fantasi, lek och verklighet. Det psykiska mellanrum han kom att definiera som kulturens födelseplats. Också Lynette Yiadom-Boakye talar om oändlighet, ”om ett liv och en värld där allt är möjligt”.
Lågmält men tydligt formar sig hennes ord till ett statement: ”Vi har alltid funnits här, alltid existerat.” Och att det som ”utmärker oss överhuvudtaget inte bestäms av dem som ser oss”. Ett stillsamt men kraftfullt inlägg med politisk klang men också för kulturen som förändrande möjlighet.
Lynette Yiadom-Boakyes konstnärskap öppnar med fantasi och verklighet nya världar, där vi tillsammans skulle kunna leva, leka och vara.
Annika Nordin
Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 3 juli – 19 september 2021
1 comments
Jag rekommenderar alla som inte har möjlighet att se Lynette Yiadom-Boakyes utställning, att läsa Annika Nordins intressanta och kunniga recension.