Ett stort konstnärskap i en mycket liten sal. Så skulle man kunna beskriva den presentation av Louise Nevelson som Moderna Museet nu gör. Det är heller inget omedelbart förföriskt rum man stiger in i, första intrycket är snarare av en svartbrun helton. Ändå är detta en viktig utställning.
Den amerikanska konstnären Louise Nevelson, som levde mellan 1899 och 1988, var större delen av sitt liv bosatt och verksam i New York, där hon alltifrån 1950-talet intog en alltmer framträdande plats vid sidan av främst manliga kollegor. Att hon i dag är mindre känd utanför USA kan ha flera orsaker, men det är ändå påfallande att jag i Konstakademiens bibliotek finner en enda volym om Nevelson, medan det alldeles intill står ett tiotal omfångsrika verk om Barnett Newman. Under en annan ordning hade det möjligen kunnat vara tvärtom.
Det första intrycket av murrighet beror på att flertalet arbeten i utställningen är glasade collage som är utförda på underlag av brun kartong eller plywood. Collaget utgör annars själva den konstruktiva principen i Nevelsons verk: ”Jag gör collage. Jag sammanfogar en splittrad värld och skapar ny harmoni.” Och dessa sammanfoganden av det överblivna och oanvändbara kan anta monumentala dimensioner, ofta i form av skulpturala reliefer som befinner sig någonstans mellan måleri och skulptur. Utställningens tre viktigaste verk tillhör denna kategori, de är sammansatta av träelement och bemålade i svart, vitt, respektive guldfärg. Här ger redan färgerna en ingång – absoluta och mättade med symbolik. Den kosmiska ambitionsnivån antyds även av titeln på ett verk som inte ingår, från 1968: Hommage to the Universe, Hyllning till universum.
Det svarta var ett av konstnärens viktigaste verkningsmedel, och dess räckvidd uppvisas övertygande av det verk som sedan tidigare finns i samlingarna: Total – totalitet – allt, från 1959–64. Verket framstår som ett jättelikt förkolnat altarskåp, asymmetriskt uppdelat i lådformer av olika format som rymmer alla tänkbara spillror av trä – alltsammans målat i svart. Det visar tydligt på den förenhetligande strävan som är en så viktig impuls i konstnärskapet. Det som tidigare var urskiljbart som rester av andra helheter har nu uppgått i en allomfattande svärta. Men det totala talar inte, det gör bara det enskilda, och det innebär att orden har svårt att finna fäste i mötet med denna lätt sakrala entropi.
Dawn’s Host, Gryningsvärd, från 1959 är en fristående, cirkelformad vit relief likaledes bestående av mindre träbitar. Den ingick ursprungligen som en del i ett omfattande ”environment”, Dawn’s Wedding Feast, som visades på Museum of Modern Art 1959. Nu bildar den i stället en ensam, platt, blekt lysande gryningsgestalt. Det guldfärgade The Golden Pearl, från 1962, använder sig däremot av ett mer regelbundet fackverk, eller ”grid”, som lämnar större utrymme för en dialog mellan det totala och det enskilda, mellan den vertikala helheten och de likformiga lådor – bräddfyllda av träfragment – som bygger upp det.
Detta helgande av det förbisedda och kasserade får en mer lekfull och improvisatorisk karaktär i de egentliga collagen. Här uppträder även andra färger, ofta med subtil koloristisk verkan. Användningen av svart sprutmålningsfärg för också in en illusorisk rumslighet som bryter upp de övriga elementens konkreta påtaglighet. Ändå känns dessa collage mer som anteckningar i marginalen, och det blir slutligen de uppfordrande trärelieferna i svart, vitt och guld som man återvänder till.
John Sundkvist
Foto: Arnold Newman (porträtt)/Moderna Museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 9 september 2017 – 14 januari 2018
