När jag träder in i utställningens första sal blir jag snart överväldigad. Inte bara av de oerhört välfungerande installationerna med hopsydda nattlinnen och blusar. De svävar i rummet som spöken med en påtaglig närvaro, där de hänger i tjocka lårben istället för galgar. Utan också vid insikten av hur tongivande just detta konstnärskap, jämte namn som exempelvis Eva Hesse, har varit för generationer av (i synnerhet kvinnliga) konstnärer, inom en rad olika discipliner. Konstnärer som intresserat sig för kroppen, det abjekta, trauma och andra teman som söker sig bort från det traditionellt sköna och istället mot något sant och helande. Det svindlar.
Det som kännetecknar denna separatutställning är att den fokuserar på Louise Bourgeois textila verk, och därmed hennes sena konstnärskap, eftersom det textila framför allt blir en del av hennes repertoar i 80-årsåldern. Således är det verk från 90-talet fram till hennes bortgång 2010 som visas. Denna samling verk har en återblickande karaktär. Liksom i hennes övriga konstnärskap ligger barndomens trauman – moderns sjukdom och bortgång, faderns otrohet, världskrigen – som en fond. Men det som står i fokus här är att Bourgeois föräldrar båda arbetade med möbeltapetsering, och att det hem hon växte upp i också var en verkstad full av möbler och textilier. De stoppade möblerna som lagades med stygn är uppenbart ursprunget till hennes organiska svällda textilbeklädda kroppar.
Lagning och reparation är centrala teman här. Vi ser stygn och proteser. Louise Bourgeois lagningar är inte det textila hantverkets traditionellt noggranna, diskreta – inte den slags lagning som omärkbart försöker ”återställa” det slitna till något slags ursprungligt skick. Tvärtom blottar de såret, pekar på bristen, belyser lagningsförsöket – stora stygn över ännu större revor. Särskilt vackert är det i de textila skulpturer som ”Couple IV” (1997), i vilka två stora tunga kroppar, varav en med protes, möts i en samlagsakt som saknar all form av lätthet.
Även den berömda spindeln, som med sin stramhet formmässigt står i diametral motsats till de bulliga kropparna, är likt synålen en reparerande agent. Bourgeois skriver: ”Jag kommer från en familj av reparatörer. Spindeln är en reparatör. Om du slår i ett spindelnät så att det förstörs blir hon inte arg. Hon väver och reparerar den.”
I vår – på alla tänkbara sätt – ohållbara värld, har begrepp som reparation, omsorg och underhåll fått ny resonansbotten och intresserar allt fler tänkare och utövare från en rad olika fält – konst, arkitektur, design, filosofi med flera. I sin essä “Rethinking Repair” från 2014 föreslår mediateoretikern Steven Jackson något han kallar ”broken world thinking”. Han menar att vi bör “ha erosion, sammanbrott och förfall som utgångspunkt, snarare än nyhet, tillväxt och framsteg” och därmed värdesätta och uppmärksamma reparationsarbeten. Ett sådant tänkande söker inte efter helheter, utan värderar istället i vid bemärkelse lappandets konst, som vi också ser hos Bourgeois.
De verk som särskilt fastnar hos mig är Bourgeois textila artist´s books, som presenteras inramade sida för sida. Varje boksida har fyra knapphål i vänsterkant; det är med knappar som boken kan bindas ihop, likt ett örngott eller en skjorta. Utställningen lånar sin titel från en av dessa böcker, ”The Woven Child”, med pixelerade bilder skapade av hopvävda kantband. Barndomshemmet sybehörslåda har kommit till bruk. I en annan bok, ”Ode à l’oubli”, är varje boksida en komposition där tygmönster, applikationer och broderi varieras. På några boksidor har hon tryckt textrader, och på andra återfinns spiralen som är en för Bourgeois återkommande figur. En tredje bok, ”Ode à la Bièvre” är en hyllning till den flod vid vilken hon växte upp. Här arbetar hon främst med horisontella linjer och de textila boksidorna liknar abstraherade landskap.
Vad böckerna har gemensamt är att de blickar tillbaka och söker omhänderta minnen genom återanvändning, sammanfogandet i collage-tekniken och sömmarna. I sitt bidrag till utställningskatalogen skriver författaren Rachel Cusk om närheten mellan lek och våld i Bourgeois arbeten, men att hennes uppgörelse med sitt förflutna inte är våldsamt utan omsorgsfullt. Cusk menar att Louise Bourgeois ”varken vederlägger eller avvisar sitt ursprung: hon vänder sig bort från självförakt, och väljer istället att bekräfta och vörda vana, upprepning och kvinnligt hantverk”.
Maryam Fanni
Gropius Bau, Niederkirchnerstrasse 7; Berlin. Utställningen pågår 22 juli – 23 oktober 2022
