The center cannot hold, Yeats berömda rad kommer för mig när jag ser mig omkring i Wetterlings tudelade rum. Liva Isakson Lundin visar här sina verk i oljekrita tillsammans med platsspecifika skulpturer i rostfritt stål. De så skilda uttryckssätten verkar härröra ur samma undersökning och skulpturernas rörelse i rummet avbryter teckningarnas upprepningar.
Det rör sig om linjers möten och överlappningar. Transparenta geometriska sjok har arbetats fram i olika skikt och bildar tillsammans nya inneboende former. Mönster som enbart kan uppstå i själva mötet – mjuka konfrontationer mellan likartade strukturer. Linjernas möten över papperet skapar glipor och avgränsningar som likt skulpturerna förhandlar med luften. På papperet blir de tomma ytorna en förutsättning för formerna på samma sätt som skulpturerna behöver den omgivande luften för att framträda.
Upprepningarna av geometriska former i grå, svart, grågul och blå krita ger bilderna en nostalgisk klang som för tanken till kubisternas repetitioner. Isakson Lundin skapar koreografier av möten och glapp där vassa kanter mjuknar av beröringen i överlappningarna. Skulpturerna hålls på plats av stålvajrar som är fästade i tak och vägg. Det tvingande elementet visar samtidigt fram en strikt form och det potentiellt våldsamma kaos som hålls i schack.
I bildspråket på papper framträder inte hotet om kollaps, där råder ett lugn. Metallens fysikaliska egenskaper i extrem närbild kanske, djup inne i skadat stål. En bearbetning eller försoning med det brott som konstnären undersöker gränsen för i sina skulpturer. Det som ger vika, som redan har gått sönder avslöjar ett vackert efteråt.
Från utställningen får jag med mig en upplevelse av en närstudie i skulptur. Hur mer eller mindre transparenta skikt på platt papper avslöjar något om fysisk skulptur. Kanske en dekonstruktion av stålskulpturernas balans, motstånd och rörelse. Det är som om konstnären skapar i riktning mot en bristningspunkt. En samtidighet av stabilitet och instabilitet som visar på både risk och möjlighet i mötet. Things fall apart; The center cannot hold går jag paradoxalt nog omkring och tänker för i konstverken är allting stilla.
Leontine Arvidsson ställer ut hos Anna Bohman och visar en installation av skulptur, måleri, textilverk och teckning. Här styr berättelsen eller undersökningen valet av material och uttryck. Återkommande är det rosa tuggummit i glas med tandavtryck och allt. Det finns något akut över utställningen och jag tilltalas direkt av friheten och berättigandet som finns i alla olika former för uttryck.
Arvidsson utgår från en uppsättning fiktiva tonårsflickor, vars röster återfinns i en publikation som också den tar plats i utställningen. Men mängden röster tycks höra arbetsprocessen till, för utställningen talar med samma högljudda röst. Tydligt men osammanhängande, gulligt men äckligt, barnsligt men sexigt: gurleskt helt enkelt. Feminism parad med femininitet drivet av en okuvlig känsla av rätten att räknas med.
En glansig tuggummi-pöl har runnit ut på golvet. I pölen ligger allehanda pyssliga tonårs-artefakter som antyder att det hela rör sig om en slags utgrävning. Lill-flickskroppen finns med som ett vagt minne, det är tonårsflickan som är själva anledningen till utgrävningen. I mitten av utställningen hänger fem skulpturer som symboliserar de olika fiktiva karaktärerna. Bronsringar dinglar från taket, klädda i tyg i olika stadier av upplösning, med klotter, draperingar och lagningar. Som potentiella tonårs-tidsportaler, spruckna tuggummibubblor att ta sig igenom i tanken.
Marguerite Duras Älskaren ligger uppslagen i flickhöjd i den del av installationen som utgörs av en hel vägg fullproppad med olika verk. I boken har konstnären strukit de delar som hon, flickpersonan inte funnit relevanta för sin historia. Bokens sidor är skyddade och nedsmetade av ett lager silikon, tunna vita pappersark hindrar sidorna från att klibba ihop. Den känns både behaglig och lite äcklig att bläddra i, medan jag försöker hindra pappersarken från att falla ned på golvet.
Jag undrar hur fragmentarisk en traditionell arkeologisk utgrävning upplevs. Jag vet att mitt eget minne av mig själv som tonårsflicka på intet sätt framstår som linjärt. Objekten i utställningen, de små verken inuti verket må vara osammanhängande men berättelsen är otvetydig. Det handlar om den där tiden när de flesta små flickor klyvs itu och blir två: en som känner och en annan som andra tittar på.
Barndomen överlappar tonårstiden och all annan tid, det ena bebor det andra och i mötet mellan de olika skikten finns inget centrum, bara överlappningar. Konstnären återerövrar och omformulerar tonårsflickan genom att skapa utrymme och agens. Upplevelsen av berättigandet i sig, säger något om svårigheten i kampen för rätten att höras och synas.
Inte skymmas av underkläderna, allt det rosa och ljusblå, drömmen om guldskor och den märkliga kollisionen mellan lockelsen i den andres blick och ett nyfunnet självständigt begär.
Båda konstnärerna har i sina utställningar tagit sig friheten och rätten att vidga konstnärskapen. Hos Isakson Lundin i form av arbeten på papper, där metallskulpturerna fungerar som ackompanjemang till målningarna snarare än tvärt om. Arvidssons trassliga koreografier i brons, gips och armeringsjärn har fått ge plats åt mindre abstrakta iscensättningar i helt andra material. Båda två har angeläget undersökt specifika motiv och valt formen därefter, eller är det motiven som valt formen åt konstnärerna?
Emma Warg
Liva Isakson Lundin, Wetterling Gallery, Kungsträdgården 3. Pågår 6 oktober – 5 november 2022
Leontine Arvidsson, Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B. Pågår 6 oktober – 6 november 2022
