Jag älskar känslan av törnrosasömn som vilar över Hallwylska museet. Ett sagopalats mitt i staden där tiden stannat. Familjen Hallwyls hem förefaller helt obekymrat av de senaste 100 åren av förändringar i världen utanför. Men genom utställningen Lim-Johan och den utomordentliga ärligheten får jag en ny känsla och förståelse för vad familjen Hallwyls hem är för en sorts plats.
I utställningen får vi ta del av 18 målningar, tio arbeten i trä, ett antal glasnegativ samt fotografier och personliga föremål som kommer ur Johan Erik Olssons (1865 – 1944) händer, mer känd som Lim-Johan. Verk har lånats in från Edsbyns museum, Länsmuseet Gävleborg, Moderna museet och från privatpersoner. Det är lite som om Olsson har flyttat in med sina personliga ägodelar och konstverk i husets fem mindre gästrum på tredje våningen.
Här finns hans fantastiska målningar, i egensnidade ramar, av landskap med djur och människor som leker med perspektiv, färg och känslor. Här finns hans husdjur i form av bemålade skulpturer i trä av djur som får handen att vilja smeka. Och här finns designade bruksföremål, speglar och fotografier. Olsson och Hallwyl var varandras samtida, och kontrasten och relationen mellan de två, så olik den mellan gästen och värdfolket, blir ofrånkomligen en del av helhetsupplevelsen när man besöker utställningen.
I likhet med flera svenska konstnärer i hans generation, möter vi i Olssons rum ett multidisciplinärt konstnärskap. Med exempelvis den likaledes samtida Bruno Liljefors delar han inte bara den breda paletten av konstnärliga uttryck. Deras respektive konstnärskap har också flera intressanta beröringspunkter där landsbygdens liv representeras med jakt, hundar och vilt som viktiga ingredienser. Och det är i skuggan av träd, buskar och blommor som människor och djur lever sina liv i de bådas samlade produktioner.
I utställningen ges de olika uttrycken olika tyngd. Bäst fungerar presentationerna av Olssons måleri och skulptur där besökare möter konstverken på dess egna premisser. I rummet med fotografi däremot prioriteras mängd framför urval och koncentration. Fotografierna presenteras från golv till tak där få, om än någon besökare, ges möjlighet att ta till sig allt material som visas.
Samtidigt får vi i utställningsmaterialet veta att konstnären ibland tog flera timmar på sig av noggrant förarbete och arrangemang innan exponeringen. Men för att förstå resultatet av denna noggrannhet skulle urvalet behövt vara mer koncentrerat.
Men bland de presenterade fotografierna finns det riktiga pärlor. Jag fastnar för ett slags konstreproduktioner där Olssons verk fotograferas utomhus i knän och i händerna på olika personer, inte sällan han själv. De är bilder som känns högst originella och ovanliga i sitt slag och vars likar jag aldrig tidigare tagit del av.
Innan en når det våningsplan där konstnären Johan Erik Olssons hem och verk presenteras rör en sig från gatumiljön i Stockholms city, in till en större innergård, och upp några våningar genom ett hem i en samhällsklass på absoluta toppen.
Huset är ett gigantiskt kuriosakabinett karakteriserat av till synes oändliga tillgångar kombinerat med Wilhelmina von Hallwyls samlargärning och identitet. Med ambitionen att samla sin egen och äldre tiders kultur, blandades i hemmet antika föremål, porslinsdockor, keramik, blank- och skjutvapen, mörka oljemålningar, vackra kläder, med familjens egna minnen och vardagliga föremål.
Samtliga 50 000 efterlämnade föremål finns väl beskriva i den katalog om 78 band som tog ett halvt sekel att färdigställa. Kontrasten till de ca 100 verk och föremål som flyttats in från Johan Erik Olssons kvarlåtenskap är öronbedövande. Den understryker de aspekter av klass och förutsättningar för skapande som skiljer dem åt, då när Hallwyl och Olsson verkade. Och utställningen blir också oundvikligen en kommentar till förhållandena idag då förutsättningarna inte är så förändrade mellan mer och mindre bemedlade.
Relationen till den etablerade kulturen, som finns så rikt representerad i hela Hallwylska palatset, vinner inte direkt i jämförelsen med Olssons konst. Han gräver där han står, och med de medel han har till sitt förfogande skapar han konst som lever och pratar med oss idag. Efter att ha mött hans snidade pigtittare där två lejon håller den vridbara spegeln stående på en vilande hund, då ter sig familjens bruksföremål som Ikea-normala i sin design och utformning.
Med Olssons målning av tedrickande herrskapsfolk hållandes de små kopparna med pyttesmå vita händer på näthinnan, ser jag husets dock- och porslinssamling med helt nya ögon. Och alla de likformiga porträtten som tapetserar delar av det Hallwylska hemmet når inte på långa vägar fram till mig så starkt som Olssons person- och djurgalleri. Det är så klart en generalisering av stora mått och det finns säkert liknande pärlor i den Hallwylska samlingen som kan lyftas fram.
I filmen som producerats för utställningen nämns att Johan Erik Olsson en gång fick besök i sitt hem av familjen Hallwyl. Det skedde i samband med att Hallwyls reste till trakten där de hade investeringar och som var Olssons hembygd. Det vill säga till Kyan i Ovanåkers kommun, Uppsala stift, Gävleborgs län, Hälsingland.
Vi vet inget om hur det gick till eller vad som sades, men det är spännande att fantisera kring mötet mellan de två väldigt konstintresserade Johan Erik och Wilhelmina. Klappade hon de älskvärda av trä snidade hundarna som fanns i hans hem? Det skulle jag ha gjort. Pratade de om försäljning och köp? En sak vet vi i alla fall – det finns inga av Olssons verk bland de 50 000 föremålen i de Hallwylska samlingarna.
I filmen möter vi flera röster som delar egna tankar och historier om konstnären och konstverken. Och det är fint att få sig till livs olika perspektiv för att få syn på ett komplext konstnärskap och liv. En av rösterna i filmen är Ulla Mortimers. Hon konstaterar att: Man blir förtjust i honom. Det måste man verkligen hålla med om. Och man blir det genom konstverken.
I utställningen lyfts också livshistorien som har kommit att bli en del av konstnärskapet fram – den om outsidern Lim-Johan. Även här delar han en mörkare historia med andra konstnärskollegor, både i sin generation och idag. Ett liv i marginalen av samhället och konstvärlden, må det vara i stad eller på landsbygd. Ett liv utan stadig inkomst, eller för den delen utkomst, av den konstnärliga gärningen. En diversearbetare.
Olsson beskrivs som en naivistisk konstnär och som bygdefotograf. Det är lite oklart vad som menas med naivist i relation till Olssons konst. Det borde lika gärna fungera med andra etiketter, som till exempel eklektiker. Och bygdefotograf, det borde väl innebära en fotograf som arbetar i ett begränsat geografiskt område på landsbygden.
I en tid där den stora majoriteten i Sverige levde just där är det en stor generalisering som mest säger oss något om hans praktik. För precis som beskrivningen naivistisk konstnär stakar bygdefotografen ut perspektiv och relationer till ett slags normaltillstånd som baseras på geografi och bildning.
Själv tänker jag att det är dags att hänga av den kostym som ikläddes Olsson efter hans död som naivistiskt bygdeoriginal. Och i stället lyfta fram den egensinniga självlärda bildkonstnär utan familj som lyckades skapa sig en konstnärlig kvarlåtenskap, trots både sjukdom och svår brist på medel? Det är en prestation i sig.
Björn Larsson
Hallwylska museet, Hamngatan 4, Stockholm. Pågår 22 mars 2024 – 12 januari 2025
