”Syr ihop min glädje och förtvivlan” skrev Lenke Rothman om sin konst. Med svarta stygn fäste hon ihop tygbitar, fotografier och minnen. Varsamt packade hon ner barnskor i ett glasskrin och kallade verket ”Ihågkom oss till liv”. Då hon gick bort för drygt femton år sedan hade hon sedan länge etablerat sig som en av Sveriges viktigaste konstnärer. När Malmö konsthall nu visar hennes livsverk framstår det mer aktuellt än någonsin i en tid av konflikter, flykt och krig. Samtidigt betonar utställningen det nyskapande i hennes arbete. Hur hon i bearbetandet av det förgångna visade vägen framåt genom sitt konceptuella arbetssätt.
Lenke Rothman (1929–2008) var född i en ungersk judisk familj. När hon 1945 kom till Sverige med Röda Korsets hjälp hade hon överlevt två koncentrationsläger, Auschwitz och Bergen-Belsen. Vid ankomsten var hon svårt sjuk i tuberkulos. Efter sex år på sjukhus, sjukhem och sanatorier började hon 1951 på Konstfack i Stockholm.
I en tid när popkonstnärer plockade in vardagens material i konsten använde hon säkerhetsnålar och tråd för att foga ihop skarven mellan nuet och det som gått förlorat. Hon samlade på bitar av papper och tyg, garnstumpar, knappar – tillvarons oansenliga beståndsdelar. I hennes collage, textilverk och installationer berättar materialen om livets olidliga lätthet och dödens slutgiltighet.
Vid konsthallens ena kortsida står åtta trästavar lutade mot väggen, tunna och medfarna. Vissa är lindade med ståltråd, andra har en rosett, tygstycke eller snöre fäst vid toppen. Verket från 1984 heter ”Familjen” och följs av Rothmans ord: ”Min Pappa förintades, mina sex små syskon och min Mor. Siffran åtta är inetsad inom mig som ett smärtans – saknadens emblem.” Av familjens tio medlemmar var det bara Lenke Rothman och hennes äldste bror som överlevde Förintelsen.
”Gråt inte” står det skrivet på en etikett som sitter fastnålad mitt i den stora vägginstallationen ”Life as cloth” som konstnären första gången visade på P.S.1. i New York 1981 (numera ingår P.S.1. i Museum of Modern Art). På Malmö konsthall återskapas verket där textil, bilder och fragment fogats ihop till en vidsträckt och rytmisk helhet, likt ett notpartitur i tyg. Helheten framstår på en gång provisorisk och monumental, på samma sätt som vardagens flöde av tillfälligheter, relationer och ögonblick samlar sig till ett liv.
På en central plats sitter det svarta paraplytyget uppspänt, till hälften täckt av plastdukens skyddande hinna. Rothmans pappa var paraplymakare och symaskinen hade en viktig plats i hennes barndom. I katalogen skriver den amerikanske poeten Quinn Latimer inkännande om hur de fysiska materialen och föremålen – som den svedda barnskjortan och klänningens bleknade mönster – blir till reliker, fetischer och amuletter för Rothman. Genom att omvandla materialen till konst laddar hon dem med berättelser och gör dem till besvärjelser mot glömskan.
Tyst genljuder de stumma tingen av mantrat: ”ihågkom oss till liv”. Det förflutna, med sina fasor och förluster, går inte att göra ogjort. Men hos Rothman finns inte bara sorg utan också omsorg. Latimer lyfter fram det judiska begreppet tikkun olam som betyder ”reparera världen”. Spåren av lagningsarbetet, fogarna och ärren, har en tydlig plats i hennes verk.
Andra gånger låter hon svärtan tala. I en serie starka verk bränner hon fram ansikten ur papperets eller tygets vita yta, tills ögon och munnar öppnar sig som sotiga hål. Själv skrev hon: ”Börjat bränna fram ansikten i tyg, kring de brända flagorna känner jag igen påträngande delar i min belägenhet, kanske belägenheten att vara människa.”
Lenke Rothman hade ett långt och framgångsrikt konstnärskap. Malmö konsthall visar några av de många bildvävar hon gjorde i samarbete med Handarbetets Vänner, däribland hennes känsliga, abstrakta tolkningar av Nelly Sachs poesi. Som många andra av 1970-talets kvinnliga konstnärer, som Charlotte Johannesson och Sandra Ikse, såg Rothman till att göra textilen till en självklar del av bildkonstens sfär. Jag blir också förtjust över att en hörna vikts åt Rothmans mer lekfulla New York-period under 1980-talet. Helt underbart är mötet mellan Rothman och Andy Warhol i hans ateljé, dokumenterat i en SVT-film.
Överlag ligger tyngdpunkten på hennes verk från 1960- och 70-talen. Ett av dem är ”Viljan att finnas” från 1977. Stygn i svart tråd löper prövande genom ihopknycklat silkespapper och fäster det mot målardukens grund. Tidigt gjorde hon nålen till ett av sina främsta material och redskap. Att snabbt nåla fast och tråckla ihop innebär också att resultatet lätt kan flyttas om, sprättas upp.
Sömnad har traditionellt kopplats till handens, hemmets, kvinnans och omvårdnadens sfär. Men nålens vassa spets som tränger genom hud och väv kan även ha inslag av smärta och våld.
Lenke Rothman rörde sig ständigt mellan tillvarons motpoler. I hennes konstnärskap följs ljus och mörker, död och liv åt. Hennes arbete är intimt, experimentellt och kompromisslöst. Allt detta fångar Malmö konsthall. Det är en stark utställning som i Rothmans anda är fylld av både luft och tyngd.
Carolina Söderholm
Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Pågår 21 september 2024 – 19 januari 2025
