Solen är stark utomhus när jag stiger in i det mörklagda utställningsrummet. Det blir en tydlig uppdelning mot den nya värld jag nu befinner mig i. Den första meningen jag ställs inför i Lena Bergendahls videoverk – ”A. says she falls in and out of what can be called reality” – känns som, inte ett slag i magen, men en kittling över huvudet.
Bergendahls verk existerar på många nivåer, något som inte minst märks av titeln An Image of What You See och filmens själva premiss: en film om en film. Den beskrivna filmen handlar om A, en kvinna i Hong Kong som studerar gruvors miljöpåverkan men som råkar ut för en olycka där hon helt förlorar synen. Berättarrösten säger om olyckan att vi inte kommer få se den i filmen, för det viktiga är inte vad som händer – bara att det finns ett före och ett efter, och att det finns ljus och mörker, språk, kommunikation, seende och minne.
Filmen rör sig skickligt mellan sin ramberättelse och inslag som nästan är skolredovisningar om ögats utveckling, mellan referenser och citat på ett associativt och obehindrat sätt. Ibland avbryter berättarrösten för att påminna oss om att vi tittar på en film om en film, och drar oss tillbaka till att detta enbart är en del av en process.
Detta förstärks genom att vi ser videoredigeringsprogrammets användargränssnitt; en datormuspekare som sätter i gång olika animationer och scrollande över skärmen. Här lyckas Bergendahl med något jag generellt sätt tycker är svårt att få till i ett konstverk, nämligen att kommentera sig själv utan att förstöra illusionen eller skapa en alltför stolpig inramning. Snarare bidrar hennes grepp till att utöka fantasin, avförtrollningen sker aldrig, trots det faktum att jag anar att filmen i filmen inte finns.
Det märks inte minst genom berättarrösten att Bergendahl är en van historieberättare som haft tid att utveckla och förfina sitt konstnärliga språk. Något som kan tyckas enkelt men som kan dra ner ett verk om det görs klumpigt eller om rösten har fel känsla eller riktning. Men som i An Image of What You See är perfekt utfört för att få betraktaren att följa med på resan. För det är en resa, med många lager. Hennes referenser till bland andra Marguerite Duras och Jean-Luc Godard blir också figurer i filmen och i slutet när vi får höra A:s röst är det som att hon pratar direkt med Duras och de kan mötas över tiden, över språket och bortom bilden.
I utställningen finns det också ett bakre rum med bilder och text printade på plexiglasskivor: Notes on An Image of What You See. Bilderna ger en inblick i konstnärens arbete med filmen. Här blandas bilder av kretskort och tekniska ritningar med bilder på vatten och citat från Marguerite Duras och Georges Didi-Huberman. Skivorna hänger runt väggarna och från taket in i mitten av rummet vilket skapar en känsla av att röra sig bakom filmen samtidigt som den görs, likt olika flikar i en webbläsare.
An image of What You See ställer frågor som: vad är verklighet, vad är seende och vad är fiktion? Den reflekterar över alltings tillfällighet och om det går att bevara något alls? Som i huvudpersonen A:s liv – från ljus till mörker, ett före och ett efter, där minnen är ljus och bilder i ett aktuellt tillstånd som är mörker. Filmen frågar om det temporära och hur vi vill bevara det vi ser och upplever – en omöjlighet eftersom allt skiftar mening och blir något annat. Precis som den här filmen om en film blir något annat.
Plexiglasskivornas genomskinlighet fungerar extremt väl med tematiken, de går att titta på från olika håll och skapar speglingar mot väggen vilket orsakar både ljus och dubblingar. Utan att ha vetat om det är An Image of What You See en utställning jag längtat efter, där det komplexa går hand i hand med det poetiska och lekfulla. När jag åter står ute på gatan är det med en känsla av tacksamhet.
Cathrine Hellberg
Galleri Format, Claesgatan 14, Malmö. Utställningen pågår 13 augusti – 12 september 2021
