Ovan jord är det försommarvarmt och sol. Köpenhamn vilar i ett lojt avslappnat tillstånd. Här nere under marken är det fuktigt och rått. Det kommer rök ur munnen när jag andas. Platsen är Cisternerne, Köpenhamns underjordiska vattenreservoar. Den väldiga lokalen består av tre stora rum avdelade med valvbågar, och påminner om en bortglömd sentida betongkatedral. Vatten har trängt genom betongen och bildar droppstensformationer. Ljuden från de andra besökarna fortplantar sig genom luddiga ekon. Cisternerne byggdes i mitten av 1800-talet och försåg hela staden med vatten innan den togs ur bruk på 1930-talet. Det är först under de senaste åren som den har fungerat som utställningslokal, och framför allt har man visat samtida glaskonst. Nu har en ny konstnärlig ledare anställts för att gjuta nytt liv i den slumrande institutionen, och tanken är att årligen bjuda in en samtida konstnär som får skapa ett platsspecifikt verk.
Förste man på plats är den danske skulptören Christian Lemmerz som visar ”Andante” – bestående av tretton stora hängande ljuskronor av stearin (övre bilden). De väldiga formerna sträcker sig från taket ända ner i golvet. De kommer att byggas på av ännu mer stearin från de levande ljusen som är den enda ljuskällan här nere. Objekten har en allvarsam och meditativ prägel och avstånden mellan dem inbjuder naturligt till en stillsam promenad.
På pappret tycks Lemmerz vara ett givet namn. Han har uppmärksammats för sina ofta spektakulära installationer på temat kropp och kroppsvätskor. På senare tid har han arbetat med tekniskt oklanderliga skulpturer – men ändå pastischer – i klassicistisk stil. Och i nära dialog med Danmarks nationalgestalt Bertel Thorvaldsen och med platsen som verken visas på. Lemmerz framstår som något av en skulpturens Odd Nerdrum – även han en konstnär som medvetet arbetar mot sin tid. Lemmerz anti-grepp skulle kunna fungera pragmatiskt, speciellt när de flesta samtida konstnärerna arbetar med sin tid. Men det jag sett av hans konst liknar mest urlakade efterapningar av falnade utseenden. Det han framför allt har gemensamt med andra konstnärer av idag är provokationen, även om den sker av olika anledningar.
Cisternerne är ett rum som redan svämmar över av atmosfär. Denna moderna grotta behöver egentligen inte fyllas ytterligare. Åtminstone inte av något som är så följsamt som Lemmerz installation. För är inte levande ljuskronor just vad man förväntar sig att möta här? Jag blev i alla fall inte förvånad. Problemet med ”Andante” är att det varken arbetar mot platsen eller lägger till något. Det är som om ljuskronorna alltid hängt där. De smälter in i omgivningen och bekräftar enbart den stämning som redan råder, vilket ger ett urlakat och overksamt intryck. Min första tanke var att i liknande rum möttes de första kristna i de underjordiska katakomberna. Men sedan händer inte så mycket mer.
Runo Lagomarsino visade i sin nyligen avslutade utställning i Köpenhamn ett verk som också rör sig kring ljus och mörker. ”Pergamon (A Place in Things)” består av ett hundratal uttjänta lysrör från Pergamonmuseet i Berlin (nedre bilden). De sotade och trasiga rören låg prydligt uppradade på ett podium i galleriet. Även om Lagomarsino är en konstnär som verkligen arbetar med sin tid, så är det tydligt att han också använder sig av symboler. Om än av konceptuell natur. Platsen som lysrören hjälpt till att belysa upptas ju av föremål som stulits från sina ursprungsländer. Det är inte svårt att följa hans associationskedja som binder samman upplysning med nationalism och kolonialism. Men Lagomarsinos verk tycks i mina ögon vidare och mer vittfamnande än Lemmerz. Hos Lagomarsino har de slocknade lysrören fått nytt liv.
Adress: Søndermarken, Frederiksberg (Lemmerz) och Ny Carlsberg vej 68 (Lagomarsino) – bägge i Köpenhamn
Utställningarna pågår under perioden 2/3 – 30/11 (Lemmerz), 22/3 – 17/5 (Lagomarsino)
Magnus Bons (text), respektive arrangör (foto)
