Leif Eriksson (1939–2019) var en pionjär inom svensk konceptkonst. Som undergroundaktör och provokatör häcklade han konstvärldens auktoriteter samtidigt som han strävsamt arbetade på som samlare och förläggare. I det skånska konstlivet utgjorde han en egensinnig och karismatisk gestalt, alltid på hugget att kasta sig in i ett livligt samtal eller debatt. Från 1970-talets mitt skapade, publicerade, samlade och arkiverade han det slags konstnärliga uttryck som sällan lämnar stora avtryck i museisalar och den skrivna historien.
Dit hör konceptkonst, tidig datorkonst, mail art, artists’ books, happenings och performances. När Ystads konstmuseum nu tar ett helhetsgrepp om Erikssons livsverk är det ingen enkel uppgift. Hur ska laddningen lockas fram ur dessa häftade publikationer, grafiska blad, gulnade brev och fotografier? Går det att förmedla den subversiva sprängkraft som Erikssons arbete rymde, där själva idén och inte den visuella eller rumsliga upplevelsen var det väsentliga?
De två kuratorerna, författaren och kritikern Thomas Millroth och konsthistorikern Anders Kjær, tycks klokt nog ha agerat efter principen more is more. I linje med Erikssons gärning är det en fullspäckad, lustfylld och fräck exposé som breder ut sig på museets tredje våning. Här finns både personliga ingångar, skulpturala ready mades och som paradnummer Erikssons monumentala fotografiska självporträtt där han bland annat uppträder som geten i Robert Rauschenbergs ikoniska verk ”Monogram”, naken med färgsmetat ansikte och bildäck runt magen. Visst finns det inslag av arkiv i prydliga montrar, men även det var ett fält som Eriksson excellerade inom. Inte minst i detta avseende framstår Ystads konstmuseum väl lämpat för denna minnesutställning.
År 1978 startade Eriksson det egna förlaget Wedgepress & Cheese i hemorten Bjärred utanför Lund. Förlagsnamnet, med sin doft av Monty Python, syftar på hur en liten spricka fylld av vatten kan klyva en hel klippa när den fryser till is. På samma sätt siktade denna småskaliga men radikala verksamhet på att underminera kulturens förstelnade system och strukturer. På förlaget gav han ut både egna och andra konstnärers artists’ books, ett 80-tal totalt.
Parallellt byggde han upp en samling av svenska och internationella konstnärsgjorda böcker, The Swedish Archive of Artists’ Books (SAAB). Detta arkiv förvärvades av Ystads konstmuseum i början av 2000-talet under Millroths chefstid på museet. I ett rum på andra våningen visas nu ett nykuraterat urval ur SAAB, med godbitar som Marie-Louise Ekmans silkesrosa, fluffiga ”Playmate” från 1968.
Wedgepress & Cheeses första publikation var Erikssons egen ”The Waste Paper Act”, som bestod av endast tomma vita sidor. Eriksson hade lagt fram boken som sin ”avhandling” vid Engångsuniversitetet, ett konstprojekt som han tillsammans med konstnären Lars Vilks genomförde i nordvästskånska Balderup sommaren 1978. Med kritisk skärpa drev de två vännerna uppsluppet och skoningslöst med konstens och akademins värld. Runt sig odlade de ett nätverk av svenska och internationella konstnärer och aktörer inom strömningar som konceptkonst, dadaism, situationism och fluxus.
Dit hörde även den svenska datorkonstens banbrytare, varav flera hade sin bas i Skåne: duon Beck & Jung, Charlotte och Sture Johannesson samt Torsten Ridell i Paris. På plats finns gott om material från denna dynamiska tid, där Erikssons egna arbete får sällskap av kollegors verk.
Själv en utpräglad individualist befann sig Leif Eriksson ständigt i dialog med andra konstnärskap, antingen det rörde sig om samarbeten, bokprojekt, lekfulla approprieringar eller utstuderade plagiat. Envist utmanade han begrepp som upphovsrätt, original och kopia, och ifrågasatte vad som gör ett konstverk eftertraktat och ekonomiskt värdefullt. Både hans egen bana och utställningen inleds med en rejäl skandal.
Mot en lysande gul fondvägg berättas historien om hur Eriksson 1977 gör en rip-off av Malmökonstnären Max Walter Svanbergs surrealistiska verk. Eriksson hade lagt märke till hur Svanberg gav ut fyra parallella upplagor av exakt samma populära litografi. Kunde då alla dessa upplagor räknas som autentiska? I ett konceptuellt ingrepp skrev Eriksson ”Äkta Max Walters” tvärs över ett av trycken och visade det på en utställning. Eriksson drogs inför rätta av Svanberg, och fallet gick hela vägen till Högsta domstolen där Eriksson friades.
Redan 1976 hade Eriksson startat projektet Commercialized Art Center Lund, Sweden, som blev en ram för hans undersökningar av konstmarknaden, fyllda av ironi och vanvördig humor. I ett av sidokabinetten kan man följa detta arbete, där han inte sällan lånade reklamvärldens slogans, marknadsföringsspråk och visuella layout. Bland annat kopierade han kända konstnärers signaturer och sålde dem som sin egen konst.
Till utställningens förtjänst hör att den genom Millroths och Kjærs kunniga insats även formar sig till en berättelse om 1970- och 80-talens alternativa konstscen i södra Sverige med experimentella aktörer som Drakabygget i Örkelljunga och Galerie S:t Petri i Lund. Det är både underhållande och viktig konsthistoria. Samtidigt pekar Leif Erikssons intresse för allt från upphovsrätt, kommersiell exploatering till arkivering och artists’ books i många avseenden framåt mot utvecklingen inom dagens samtidskonst.
Carolina Söderholm
Ystads konstmuseum, S:t Knuts Torg, Ystad. Pågår 9 december 2023 – 7 april 2024
