Jag känner mig påhoppad av mitt eget och rummets återsken i Elggrens utställning. Väggarnas geometri, sviten med målningar, taken med lysrör – hela galleriet, speglas i de glas som täcker målningarna. De stjäl initialt showen genom att skapa ett avstånd som uppstår som reflektioner mellan betraktare och målning. Glasen täcker målningarna och speglingarna lägger sig över intrycken. Impulsen att vilja avlägsna glasen för att komma nära den målade ytan försvinner efter ett tag och ett uppskjutet samspel mellan mig och verken kan ta vid. Reflexerna griper in i mitt invanda sätt att se.
När jag står framför en målning tar min egen spegelbild stor plats men om jag då flyttar blicken över till målningen intill kan jag betrakta den i lugn och ro. Jag läser i utställningskatalogen att Leif Elggren har gula fläcken-sjukan, en synstörning som främst uppstår i mitten av seendet. Speglingarna har en liknande effekt på betraktaren, de aktiverar periferin.
Ett videoverk visar hur konstnärens ögonsjukdom drabbar seendet genom rörliga svartvita bilder som delvis täcks av en svart hinna. Han beskriver i katalogtexten att hallucinationer i form av människofigurer dyker upp i hans synfält. Här illustreras synvillorna med hjälp av vad jag uppfattar som gamla journalfilmer. När jag går tillbaka till målningarna dyker min silhuett upp framför mig och härmar på så vis syndromet.
Målningarna är gjorda i akryl på papper med en ganska grov struktur som tydligt redovisas i de målningar vars övre och ojämna ytterkant inte är skuren. På nära håll är färgens yta matt och torr. Den lite kantigt repetitiva penselföringen verkar paradoxalt nog sprungen ur en annan avsikt än att åstadkomma den effekt målningarna faktiskt ger. De mjuka molnliknande formationerna löses upp i en svart rymd – en urladdning där det gula och svarta blir grönt i mötet med varandra.
Elggren har länge fascinerats av och undersökt den gula färgens inverkan på svart och vice versa. Kontrastfärger, som bin och getingar har lärt oss människor att använda för att signalera fara. Intresset för mötet mellan det svarta och det gula har gått från det tydligt avgränsade mötet till det nu upplösta framkallandet av en tredje, helt annan färg. Elggren har ofta samarbetat med andra konstnärer, och jag undrar om undersökningen av det som uppstår i mötet mellan två färger liknar det som uppstår i mötet mellan två konstnärskap? Något som bryter avskildheten och låter detta tredje, helt andra att träda fram.
Black: painting myself back to yellow som är svitens titel anger på ett konkret vis vad det rör sig om. Svarta målningar har bearbetats med tunna och många lager gul färg. Trots att resultatet av sammanblandningen bildar grönt går det att följa den svarta färgens utbredning och tillbakagång. Här finns målningar som gått nästan hela vägen från att vara svarta till att bli gula.
Mitt på golvet i ett av rummen ligger gulmålade stenar på rad. Jag läser mig till att Elggren som litet barn plockade med sig en sten som hade målats av misstag när ett övergångsställe hade bättrats på. Stenarna dyker upp som gula speglingar i målningarna. Objekten är fortfarande gråstenar även om de lyser som gula, antropocentriska markörer. Jag kommer att tänka på barndomens fjällvandringar och mötet med rödmålade stenar, en liten antydan av människans ordnande i naturen.
Det är ändå de bilder som hänger i det första rummet som ännu inte riktigt domineras av en färg som gör starkast intryck. Ett slags utsnitt ur en explosion där positionen för både betraktare och konstnär blir ett tyngdlöst svävande utan fast mark under fötterna. Ett färgernas slumpmässiga möte där det gröna markerar alltings början och slut. Inte så konstigt att Elggren tvingar mig att konfronteras med min egen spegelbild i dessa målningar som för tanken till apokalypsen.
Jag slår mig ned på en bänk i det första rummet och i sitthöjd, från kortsidan är speglingarna färre. Härifrån ser jag plötsligt morgondisiga drönarbilder över skogar istället. De gulare partierna blir de trädtoppar som solen når fram till och runt om breder grönskan ut sig, nu är det svärtan som verkar upplösas av ljus.
Om någon bad mig beskriva vad Elggrens mycket breda konstnärskap går ut på skulle jag använda mig av psykoanalytikern Wilfred Bions uttryck Tankar utan en tänkare. De konstnärliga uttryckssätten varierar men hans verk tycks inte utgå från färdigtämjda idéer. Upptäckter som görs släpps loss för att göra plats för andra möjligheter. Han utvecklar omständigheter mellan avsändare, mottagare och arbetsmaterial – förutsättningar för otänkta tankar som söker en tänkare.
Emma Warg
Belenius, Ulrikagatan 13, Stockholm. Pågår 1 – 28 mars 2024
