När Bonniers konsthall inleder hösten med en stor presentation av den jordanske konstnären Lawrence Abu Hamdan blir det en inbjudan in i mörkret, bildligt och bokstavligt talat. I Dirty evidence rör sig besökaren genom sånär helt nersläckta utställningssalar, där de enda ljuspunkterna kommer från konstverken och en kakafoni av ljud och röster blir ens konstanta ciceron.
Lawrence Abu Hamdan har rönt internationell uppmärksamhet för sina audiovisuella installationer som utforskar lyssnandets politik, ljudets och röstens sanningsbärande status, inför lagen och de mänskliga rättigheterna. Konstnären har en bakgrund i rättsmedicinsk ljudanalys och använder konstens estetik för att iscensätta hörselvittnens skildringar om brott och våld. Vittnen som annars inte skulle bli hörda. Abu Hamdan lånar ur vetenskapens metoder och juridikens begrepp och luckrar upp definitionerna av vittnesmål och bevis – och i förlängningen själva konceptet om sanning.
För nog tänjer ett verk som Once removed (2019) tanken på vad som kan accepteras som sant. Den tvåkanaliga videon tecknar berättelsen om Bassel Abi Chahines två liv, som nuvarande 30-årig författare och historiker och tidigare Yousef Fouad Al Jawhary, en 16-åring soldat som stupade 1984 under Libanons inbördeskrig. Det är en historia om flera års efterforskningar och samlande, om att spåra upp den tidigare identiteten och familjen, om att bekräfta att krigsminnena verkligen hänt honom. Videon är filmad som ett inspelat samtal mellan Hamdan och Abi Chahine, båda stående framför två skärmar i ett mörklagt rum, liknande skärmarna och rummet besökaren själv tittar på och befinner sig i. Installationen har ett hologramaktigt uttryck. Som att närvara vid en intervju i realtid.
I en värld där ett dualistiskt tänkande och en linjär läsning av verkligheten har tolkningsföreträdet blir Abi Chahines öde lika fantastiskt som icke trovärdigt. Ändå är det fullt möjligt, ja, verkligt för druserna vars trossatser anammar föreställningen om reinkarnation. Till denna folkgrupp hör Abi Chahine, liksom Abu Hamdan själv.
Jag förundras över Abi Chahines tvångsmässiga ihärdighet att återskapa och återuppleva sitt eget/Yousefs trauma. I Shot twice (by the same bullet) (2021) har han besökt och fotat åtta olika platser i Beirut, där hans milis varit posterad under kriget. Utgångspunkten är fotografier ur hans omfattande arkiv av krigsmemorabilia. Monterade intill vintagefotografierna på åtta ljuslådor visar nytagna, rekonstruerade bilder vad Abi Chahine nog måste ha anat före fotograferingen. Att kriget fortfarande spökar i stadens landskap och arkitektur.
Earwitness inventory (2018-2019) och After SFX (2018) är båda baserade på intervjuer som Abu Hamdan utfört, liksom på material från rättsliga fall från hela världen. I Bonniers konsthalls stora sal visas de i en symbiotisk audiovisuell installation. Ett arkiv av vardagliga, sinsemellan disparata ting – en popcornmaskin, en mattpiska, några porslinskoppar, ägg, blomkål, högklackade skor, läskflaskor, en uppblåsbar pool – allt prydligt placerat på hyllor eller golv. Redskap som använts för att döma ljudbaserade bevis eller rekonstruera akustiska minnen.
I utställningen blir de referensram till de textutdrag ur hörselvittnesskildringar som vecklas ut på en stor skärm. Allt medan olika ljud ekar genom rummet. Kort, plötsligt, högt eller lågt. Och det är nog kombinationen av de tysta, banala objekten i kontrast till texternas tunga innehåll som gör installationen så stark och engagerande, på ett skrämmande vis.
Men Saydanaya (the missing 19db) (2017) är utställningens mest gripande upplevelse. En akustisk rendering tryckt på en ljuslåda sammanfattar Abu Hamdans undersökning av den drastiska förändringen av ljudnivån bland de intagna på Saydanaya-fängelset, före och efter 2011 då protesterna mot den syriska regimen inleddes. 19 db under loppet av tre år är inte bara en ljudminskning motsvarande en viskning. De representerar också Saydanyas förvandling från fängelse till dödsläger, där över 13 000 människor miste livet.
Trots att verket är helt ljudlöst är det det som ”hörs” högst och mest. Så här flera dagar efter att jag tagit del av utställningen surrar våldet, desperationen och den obeskrivliga rädslan i Saydanaya fortfarande i mina öron med tystnadens mångtydiga dovhet.
Dirty evidence känns stundtals som en vandring i sällskap av vålnader. Med den ilande föraningen om förestående mänskliga katastrofer som eftersmak. Och mot bakgrund av pågående geopolitiska situationer är utställningen sorgligt nog alltför tajmad.
Gabriela López
Bonniers konsthall, Torsgatan 19, Stockholm. Utställningen visas 1 september – 7 november 2021
