Jag ser en trend i nutida måleri av yngre kvinnliga konstnärer med akademisk bakgrund. En trend som imponerar på mig. Ett till synes anspråkslöst och balanserat måleri med mycket luft, vitt och fingertoppskänsligt hantverk. Inga spår efter kamp som skrap med palettkniv eller flera lager av färg syns. Finns det mörker eller kritik i verken hittar man det i det gömda eller i ett dubbelbottnat tilltal. I Laura Fahlstens fall finns också influenser från en något äldre generation kvinnliga målare som Mamma Andersson och Cecilia Edefalk. Fahlsten målar som Mamma Andersson sina bilder i en jordig färgskala blandad med vitt och pastell på fanerskivor vars ådring bitvis syns igenom i den färdiga målningen. Det finns också några avgörande olikheter. Fahlstens målningar har en transparens som emellanåt får fanerets ådring att framträda lika tydligt som motivet. När det händer är det som att bilden skälver till en aning framför näthinnan. Och när Mamma Andersson använder begagnad furufaner från utställningsbyggen använder Fahlsten sofistikerat körsbärsfaner. När Mamma Andersson bygger upp scenografiska bildvärldar arbetar Fahlsten med utsnitt ur ett större sammanhang. Släktskapet med Edefalk ser jag i färgskalan, ett mystiskt eller dubbelbottnat tilltal och sättet att måla luftigt, lätt och precist. Även vad gäller denna influens finns skillnader. När Edefalk till exempel är sofistikerad i sitt val av motiv är Fahlsten i stället avskalad och vardagsnära.
Laura Fahlstens motivvärld i utställningen på APA Gallery är slumpmässigt och vardagligt färgad. En spindel väver ett nät i ett av rummens hörn, soptunnorna i soprummet, fyra magnecyler i en skål, hundar i reseburar placerade på tågsäten, några kaniner trycker sig nära intill varandra på kaniners vis. Så långt får man känslan av att befinna sig en hemtam vardag. En plats man kan och förstår. Sedan tillkommer märkliga inslag. Det kan vara en duva har slagit sig till märkligt väl till ro på ett köksbord intill ett öppet fönster, ett föl som lagt sig bekvämt till rätta under ett bord, i ett rembrandtskt ljusdunkel flyr ett par björnar ut från ett djurstall. En majestätiskt liggande tiger möter bestämt betraktarens blick, rådjurshuvuden som verkar vara avskurna från kropparna. En mystisk känsla av att något som hänt för länge sedan återmanifesterar sig i nuet.
Kombinationen av det lågmälda tilltalet i måleri, de transparenta bildmotiven, körbärsfaneret i bakgrunden, de avskalat vardagliga scenerna och de märkliga inslagen som finns där men utan att göra något större väsen av sig skapar en suggestiv känsla av att befinna sig i någon annans dröm. Och i drömmar kan allt vara precis som det brukar i ena stunden och i nästa ögonblick kan precis vad som helst hända. Lite så är känslan i Fahlstens bildvärld. Det är tryggt men ändå inte, hotfyllt men ändå inte, självklart men ändå märkligt. Man värjer sig lite som för säkerhets skull. Samtidigt får hon betraktaren att känna sig förväntansfull. Och det är väl så drömmar påverkar oss när vi vaknat upp ur dem? De kan få oss att känna oss lättade och förväntansfulla eller oroade och fundersamma. Vi inser att drömmarna är skapade av oss själva och bär på ett slags budskap från vårt undermedvetna men det vi får veta är gåtfullt paketerat och får ofta lämnas oförklarat. Även då känslan drömmen lämnar kvar är stark och lever kvar efteråt. Drömmar är svåra att kontrollera och möjligheten finns man möter något oönskat eller obehagligt, men möjligheten finns också att man kan bli glatt överraskad. En liknande upplevelse är det att se Fahlstens bilder.
Laura Fahlsten arbetar med tempera på körsbärsfaner och det finns mycket materialkänsla i hennes verk. Tittar man närmare på hennes bakgrund ser man att hon inte är en renodlad målare utan arbetar med olika typer av material och gestaltningar. Och känslan i hennes arbeten verkar vara densamma oavsett material, tre- eller tvådimensionell gestaltning. En inventering av dröm och vardag, minnen och upplevelser, nu och dåtid. Ibland tycker jag att hon släpper sina målningar en aning för tidigt. Jag uppskattar det anspråkslösa tilltalet men ibland, i vissa bilder, önskar jag att hon hade engagerat sig lite till. Utöver det är hennes utställning en skön och mystisk upplevelse.
Adress: Gävlegatan 1, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 5/4 – 17/5
Maria Johansson (text), APA Gallery (foto)
