”Känner du till legenden om den sjungande kocken? Den börjar på restaurang Choy’s Garden, året är 1978 …” Så börjar berättarrösten sin anekdot i Lap-See Lams hypnotiska skuggspel Drömmarnas kaj (2022). Verkets titel har i sin engelska översättning lånats till den pågående utställningen på Bonniers konsthall – Dreamers’ quay, dreamers’ key. Och det finns något omedelbart lockande, och på samma gång symptomatiskt för Lams konstnärskap, i den inledande frasen. Något som förenar flertusenåriga traditioner av berättarkonst med en personlig undersökning kopplad till identitetsfrågor, historieskrivningar och kulturarv.
Med utgångspunkt i sin egen familjs krögarerfarenhet har Lam i flera år utforskat kinarestaurangerna som utdöende kulturhistoriskt fenomen och spegling av bilden av Kina i Sverige. Ett arbete som resulterat i en tätt sammanflätad verkstrilogi, där släkthistoria och familjeminnen, sedvänjor och ordspråk, fiktion och historiska fakta blir till nya samtidssagor.
I Dreamers’ quay, dreamers’ key visas två av trilogins verk – iögonfallande rumsinstallationer i olika tekniker som kompletterats med för utställningen nyproducerade alster. Det är en ambitiös prestation från ett relativt ungt konstnärskap som på kort tid hunnit göra avtryck på den svenska konstscenen.
Drömmarnas kaj är berättelsen om flickan A’Yans tidsresa. En Alice genom Sveriges kulturhistoriska kopplingar till Kina. Från den idag fortfarande verksamma Choy’s Garden i Nyköping, till ett splitternytt Kina slott med importerade kineserier vid 1700-talets mitt. Från tre desillusionerade kinesiska immigranter på den allra första kinarestaurangen i Sverige, till det drakformade skeppets tragiska öde som misslyckad flytande restaurang på 90-talet och ”orientalisk” skräckattraktion på Gröna Lund sedan några år tillbaka. Och däremellan, rör sig hit och dit skuggan av en sjungande röst.
Med hjälp av avancerad digital teknik har Lam skapat sitt storskaliga svartvita skuggspel som illustrerar den fantastiska storyn längs väggar och golv i konsthallens stora hall. Alltmedan rummet fylls med ljudet från det inspelade dramat, som för övrigt liknar konstnärens bidrag till förra årets Sommar i P1. Det är lyxigt i både sitt visuella utförande och upplevelsemässiga ingångar.
Jag såg VR-verket Phantom banquet (2019-2021) för snart två år sedan. Minnet känns fortfarande ganska färskt, men jag är ändå lika förväntansfull som de andra besökarna. Vi köar tålmodigt för att bli insläppta i installationen, sex personer åt gången. Där välkomnar ett vitt uppdukat bord, vitklädda stolar och VR-glasögon.
Och så börjar en VR-seans som tar mig genom tekniskt ofullkomliga 3D-skanningar av numera nedstängda kinarestauranger i Stockholm. De liknar sorgliga ruiner efter en bransch i upplösning, vilket i vår covid-påverkade verklighet inte saknar sin mycket påtagliga motsvarighet, oavsett kulinarisk inriktning. Som utslungad i yttre rymden eller i en dimension med andra tids- och rumslagar har jag väldigt lite kontroll över mitt virtuella jag.
Jag svävar långsamt förbi svartröda rumsinteriörer i kinesiserande stil och vitstreckade gestalter. Spöklika restauranggäster eller beskyddande förfäders andar, svårt att avgöra. Allt är försjunket i ett svart vacuum. Och det som dröjer kvar när jag är tillbaka i IRL är rösten från den mystiska närvaron som dyker upp mot slutet av min virtuella resa. Den sjungande kocken.
Lam har en finkänslig och metodisk förmåga att förvandla fragment, upprepningar och språkliga glidningar till mångtydiga inslag och knappt märkbara moment av déjà-vu. Alla lika njutbara som tankeväckande ju mer man tillåter sig själv att svepas med i konstnärens virvlande och digitalt genererade bildvärld.
Hennes berättande tidskapslar öppnar för andra former av nedteckning och förståelse av historien. Men mer än ett postkolonialt angreppssätt tycks Lam drivas av en ren och skär nyfikenhet för sin egen bakgrund. Det får henne att gräva djupare där hon står. Och måhända att hon i den processen omedvetet påbörjat en avkolonisering av den svenska Kinabilden.
I det avseendet och ur ett mikroperspektiv är det synd att trilogins första verk Mother’s tongue (i samarbete med WingYee Wu, 2018) inte finns med i utställningen. Det hade definitivt adderat ännu fler nycklar än den som A’Yan och en oförskämd prins Gustav letar efter år 1753.
Gabriela López
Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 9 februari – 3 april 2022
