Jag var en gång en sömngångare; titeln för tankarna på flera spår: sagor och myter, passerad tid och en nutida tillvaro i uppväckt tillstånd. Kanske förs besökaren på villospår i den stora skogen bland alla träden och i den stora verkligheten – men vad är dröm, vad är minnen, vad är saga och vad är verklighet; är de inte sammanvävda i den stora livsväven?
Bakom ett svart skynke kommer besökaren in i ett mörkt rum fyllt av lysande projektorer. Det tar en stund att ställa om och att mentalt förflytta sig från staden och dagens ljus till det avgränsade utrymmet i mörker – vi befinner oss nu i skogen. Furors höga stammar reser sig längs väggarna och på pelarna där projektorerna står, det gäller att gå varsamt fram, och skogen är full av besökare i alla åldrar. Centralt, mitt i skogen, finns lägerelden där myterna berättas och förs vidare: ”Det var en gång…” Figurerna kring elden är små, den ena är en svart katt, den andra är en räv-varg och den tredje tycks vara ett lejon. Intill dem ligger ting, kanske länkar till och från lägereldsstadiet: ett dragspel, en bok och ett par glasögon – lagda åt sidan, de egna berättelserna och samvaron kring elden gäller – återvändande eller utgångspunkt.
På en bildskärm rullas berättelsen upp, den om älgen, skogens konung, som spelade dragspel, solade och badade vid bäcken; djurens konung lejonet som tar över instrumentet och i ensamhet spelar de vackraste låtar med ylande höjt anlete mot stammarnas höjder. En förläst välklädd varg/räv gör entré på skogens scen med glasögon och nosen i en bok (listig ulv i fårakläder?), men dragspelstoner lockar, kärlek börjar spira… senare: lejonet övergivet, ensamt vid elden. Plötsligt dyker en svart katt i röda hängselbyxor upp, kråmar sig och tar över hela scenen…Vem är nu denne katt? Genast tänker jag på den svarta katten i Bulgakovs Mästaren och Margarita, den som dyker upp vid de mest märkliga tillfällen, som från ingenstans – en djävul i olika förklädnader. Sedan tänker jag på Mästerkatten i stövlar, den listiga mjölnarkatten som tog över hela riket och gifte sig med prinsessan (om jag inte minns fel). Kattens roll att dyka upp och ta över föreställningen, jokern, därtill olycksbådande kolsvart.
Jag söker ljuset. I nästa rum anar jag en gyllene sagoskog – eller är jag förd bakom ljuset? Bäst att titta närmare – vad döljer sig, finns här myter som ska avslöjas…
Från taket hänger små kikare, titthål där bilder berättar om en gemytlig samvaro mellan barn och barn, barn och vuxna – kanske delas här berättelser och myter i skimmer från sagoskogen; minnen och drömmar. Men den gyllene trädfonden är belyst av strålkastarljus och de blommande träden är skapade av papper. Så dyker den plötsligt upp igen i flera av kikarna, som har vissa kalejdoskopiska egenskaper, den utklädda katten, som har nästlat sig in bland människorna – förföriskt söt i sin dress.
På väggen intill sagoskogen sitter en rad uppslagna böcker; eftersom ett uppslag ur Rödluvan och vargen genast fångar min blick tänker jag att det är sagor, och lockas dit. Men textsidorna, skrivna på olika språk, är hålslagna; någon har slagit hål i och på myten, och de tillvaratagna bokstäverna bildar, i flera bemärkelser, nya meningar på/av den motstående sidan; ’sagovärlden’ är avslöjad som bedräglig.
Från den mörka skogen i rummet intill hörs ett vemodigt dragspel och skuggan från en ståtlig älgkrona syns bland skogens projicerade stammar – det är konstnären själv, i en performance, som har iklätt sig rollen som mytbärare och lockar oss talrika besökare åter till lägerelden.
Adress: Strandbodgatan 3 Uppsala
Utställningen pågår under perioden 19/9 – 28/9 (vard. 15.00 – 19.00, helg 12.00 – 17.00)
Marit Jonsson (text och foto)
